Grattis, Tjuvasjien! Era pensionärer får äntligen betala för Mariupols nya fontäner
Det kallas återuppbyggnad. Det kallas solidaritet. Jag kallar det ett mästerverk av omvänd Robin Hood-logik, genomfört med den charm som bara Kremls bokföringsavdelning besitter. Medan ryska regioner tigger om asfalt till sina egna gator, ska de finansiera lyxrenoveringar i territorier som ingen i världen erkänner som ryska.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
DEBATT
Det kallas återuppbyggnad. Det kallas solidaritet. Jag kallar det ett mästerverk av omvänd Robin Hood-logik, genomfört med den charm som bara Kremls bokföringsavdelning besitter. Medan ryska regioner tigger om asfalt till sina egna gator, ska de finansiera lyxrenoveringar i territorier som ingen i världen erkänner som ryska.
Låt oss börja med fakta. Enligt Kremls senaste budgetbeslut tvingas redan skuldsatta ryska regioner avsätta medel för återuppbyggnaden av ockuperade ukrainska områden. Tjuvasjien, med en medelinkomst på ungefär tre rubel och en potatis, ska bidra till Melitopols nya stadspark. Det är inte politik. Det är prestationssport.
Min tes är enkel och oemotsäglig: detta är inte ett misstag. Det är en plan. En lysande, djävulsk, nästan beundransvärd plan för att se till att ingen i Ryssland någonsin har råd att vara missnöjd med kriget — för de är för hungriga för att orka protestera.
Siffrorna talar sitt tydliga språk. Enligt uppgifter jag själv har beräknat med hjälp av en miniräknare och sunt förnuft, har 73 procent av Rysslands federala subjekt en skuldkvot som överstiger 140 procent av deras egna intäkter. Ändå skickar de pengar söderut som om de vore oljestater. Varför? För att någon i Moskva har bestämt det. Och när Moskva bestämmer, frågar man inte varför.
Den stora omfördelningen — eller: hur man stjäl från de fattiga och ger till propagandan
Motståndarna till min analys brukar hävda att detta är normal federal samordning. ”Alla länder omfördelar resurser”, säger de med den sortens lugn man bara har om man aldrig bott i Tjuvasjien på vintern. Jo, visst omfördelar man resurser. Men man brukar omfördela dem från rika till fattiga. Inte från fattiga till bombade. Det är en viss skillnad, om man så säger.
Det verkliga geniet i upplägget är självklart det propagandamässiga. En nybyggd fontän i Luhansk kan fotograferas. Den kan visas i nyheterna. Den bevisar att allt går framåt, att kriget lönar sig, att offren är värda det. Att sjuksköterskan i Pskov inte fått löneförhöjning på fyra år syns inte lika bra på bild. Fontäner är fotogena. Misär är det inte. Kremls PR-avdelning förstår estetik.
Och märk väl: de regioner som bidrar mest är ofta de som har starkast minoritetsbefolkningar, svagast politiska röst och sämst infrastruktur sedan Sovjet kollapsade. Slumpen? Jag tror inte på slumpen. Jag tror på strukturer. Och den här strukturen är så genomtänkt att man nästan vill applådera — om man inte vore fullt upptagen med att gråta.
Slutklämmen är denna: nästa gång någon berättar för dig att Ryssland bygger upp Ukraina av välvilja och ansvarskänsla, fråga då vems pengar det är. Fråga vilken barnmorska i Buryatien som inte fick sin utrustning för att Mariupol skulle få nya gatlyktor. Svaret finns i budgeten. Det finns alltid i budgeten. Man behöver bara orka leta — och ha en miniräknare till hands.