FILMRECENSION

Cannes 2026 öppnade med The Electric Kiss och jag öppnade mitt hjärta. Filmen rörde vid något djupt i mig, något personligt. Jag tror faktiskt att regissören gjorde den här filmen åt mig.

Jag ska vara ärlig. När jag såg titeln The Electric Kiss tänkte jag genast på sommaren 2019. Jag var i Nice, alltså inte Cannes men nästan samma sak. Jag hade precis köpt en crêpe vid strandpromenaden. Då snubblade jag på en gatsten och föll rakt in i en fransk man. Våra läppar nuddade varandra. Det var elektriskt. Det var en kyss. Det var min Electric Kiss.

Filmen handlar förstås om något helt annat. Det är en kärlekshistoria med stor intensitet. Två människor möts under omständigheter som världen inte riktigt förstår. Men jag förstår. Jag förstår precis vad regissören vill säga. Det handlar om oväntade möten som förändrar allt.

Nice 2019: Kärlek, crêpes och mitt livs vändpunkt

Den franske mannen hette antingen Pierre eller Philippe. Jag minns inte. Men han hade samma blick som huvudrollsinnehavaren i filmen. Den där blicken som säger: jag ser dig. Öppningsceremonin i Cannes hade samma energi som strandpromenaden den kvällen. Alla var vackra. Alla drack rosé. Jag grät lite.

Som filmkritiker måste man våga vara personlig. Annars blir analysen ytlig. The Electric Kiss fungerar som film, absolut. Bilderna är snygga och musiken sitter. Men den verkliga styrkan är att den aktiverar minnen hos betraktaren. Åtminstone hos en betraktare med mitt djup.

Jag vill tillägga att Pierre eller Philippe aldrig ringde. Men filmen gav mig avslut. Tack, Cannes. Jag ger filmen fyra av fem crêpes eftersom Philippe fortfarande inte har hört av sig.

★★★★☆
4/5

En crêpe från femma eftersom Philippe aldrig ringde och det påverkar helhetsupplevelsen.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen