Celsingtrappan i Kulturhuset är åter helt öppen efter renovering. Kulturvetare menar att trappan nu utgör Stockholms viktigaste platsspecifika verk sedan T-centralen.

Det är ingen överdrift att kalla det en epistemologisk händelse. När Celsingtrappan åter öppnas i sin helhet förskjuts hela den kulturella grammatiken i Stockholms offentliga rum. Trappstegen blir vad Walter Benjamin skulle kalla en dialektisk bild — varje avsats en förhandling mellan kropp och institution. Att kommunen beskriver det som ”fantastiskt” vittnar om en närmast sublim oförmåga att förstå vad man faktiskt åstadkommit.

Trappan som hegemonisk intervention

I Bourdieus termer utgör en trappa alltid ett vertikalt maktfält. Att stänga den var en disciplinering. Att öppna den är en annan. Frågan kulturvetenskapen nu måste ställa sig är vems kroppar som bjuds in att faktiskt stiga.

Kulturgeografen Jens-Ove Lindkvist vid Södertörns högskola har följt renoveringen sedan 2022. ”Vi ser här en spatial reauratisering som saknar motstycke i nordisk förvaltningshistoria”, säger han. ”En trappa som både är sig själv och sin egen representation — det är i princip Judith Butler i betong.” Han tillägger att han planerar en antologi i ämnet.

Stockholms kulturborgarråd kommenterade öppnandet med orden ”nu kan folk gå uppför trappan igen”. Meningen är närmast provocerande i sin vägran att erkänna det semiotiska djupet. Här kollapsar det politiska språket under tyngden av sin egen instrumentalism. Det är, paradoxalt nog, i sig en form av konceptuell konst.

Reaktionerna bland stockholmarna har varit blandade. En pensionär på Sergels torg uttryckte glädje över att ”slippa ta hissen”. En kulturstudent grät. Ingen av dem förstod förmodligen att de deltog i samma hermeneutiska cirkel.

Renovering beräknas ha kostat åtta miljoner kronor — en summa som ironiskt nog överstiger flera fria konstgruppers samlade årsbudget.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen