FILMRECENSION

Vissa filmer träffar en rakt i hjärtat. Andra träffar en rakt i magen, typ som en dålig kebabtallrik. Den här filmen träffade mig i själen, för den handlar om vänskap – precis som mitt eget liv.

Jag måste vara ärlig med er, kära läsare. När jag satte mig i biosalongen visste jag att detta var min film. Andreas Ekströms berättelse om barndomsvännen Henrik som dör före sin tolvårsdag? Det är ju exakt som den gången jag och min bästa vän Sussie tappade bort varandra i IKEA Kungens Kurva 1997. Jag var elva. Sussie var tolv. Vi hittade aldrig tillbaka till varandra vid Billy-hyllorna.

Skillnaden är förstås att Henrik faktiskt dör. Det gör inte Sussie. Sussie bor i Tumba nu och säljer ljusstakar på Tradera. Men KÄNSLAN är identisk. Den där förlusten av en barndomsvän som definierar resten av ens liv. Ekström skriver om sin egen svåra sjukdom också. Det påminner mig om när jag hade maginfluensa i tre veckor 2014.

Vanessa Vimmel gräver djupt i sin egen barndom

Dan Hallemar säger att berättelsen ”aldrig får liv”. Det förstår jag inte alls. Min berättelse om Sussie får ju jättemycket liv varje gång jag berättar den. Kanske är det för att jag är en bättre berättare. Hallemar tycker att det blir för närgånget utan att bli levande. Men närgånget är ju precis vad konst ska vara! Som när Sussie andades mig i nacken vid köttbullsstationen.

Det fina med ”Två pojkar” är att den visar hur döden formar oss. Jag formades också av IKEA-incidenten. Jag köper aldrig platta paket ensam längre. Ekström vittnar om förlust och sorg. Jag vittnar om att parkeringshuset vid IKEA är en labyrint. Vi bär alla våra trauman olika.

Filmen – eller boken, eller vad det nu är – handlar i grunden om att vara människa. Om att förlora någon innan man förstår vad förlust betyder. Precis som jag förlorade Sussie bland KALLAX-hyllorna. Jag ger detta fyra av fem möjliga hjärtan, för inget slår min egen historia.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen