FILMRECENSION

Vissa filmer berör dig. Andra förändrar dig. Unconditional gjorde att jag tänkte på min egen mamma i tjugo minuter, och sedan på mig själv resten av kvällen. Det är tecken på stor konst.

Unconditional handlar alltså om en mamma som ställs inför moraliska dilemman. Ungefär som jag 2019. Då stod jag inför valet mellan fast tjänst på Aftonbladet och min dröm om att bli filmkritiker. Min mamma sa: ”Vanessa, du är inte analytisk nog.” Och titta på mig nu.

Filmen har actionscener som får pulsen att slå hårt. Precis som min puls slog när jag ringde min mamma efteråt. Jag grät lite i telefon. Hon frågade om jag mådde bra. Jag sa: ”Mamma, jag har just sett Unconditional.” Hon la på.

När konsten speglar livet — och livet speglar Vanessa

De emotionella avslöjandena i filmen skakar om ordentligt. Det påminner om när mamma avslöjade att hon aldrig läst mina recensioner. Jag förstod hennes karaktär bättre då. Precis som huvudkaraktären i filmen förstår att kärlek ibland betyder smärta. Jag har skrivit 247 recensioner. Mamma har läst noll. Det är också villkorslös kärlek, fast tvärtom.

Regissören lyckas fånga moderskapets komplexitet med stor fingertoppskänsla. Men ärligt talat fångade filmen mest min egen komplexitet. Jag är en kvinna med lager. Precis som denna film. Jag tror att regissören hade velat att just jag såg den.

Jag ger filmen högt betyg för att den fick mig att ringa mamma, även om hon inte svarade andra gången heller.

★★★★☆
4/5

Filmen får fyra för att den fick mig att gråta om mig själv.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen