FILMRECENSION

Ibland ser man en film som träffar rakt i själen. Lucrecia Martels dokumentär om Argentinas koloniala historia fick mig att tänka på min egen resa till Centralamerika 2019. Jag grät faktiskt lite i biosalongen, men det berodde mest på minnena.

Jag måste börja med att berätta om Kosta Rika. Det var sommaren 2019 och jag hade bokat en ayahuasca-retreat. Jag kände verkligen att jag förstod urfolken på djupet efter det. Precis som Martel försöker göra i den här filmen.

Filmen handlar alltså om Argentinas urfolk och deras relation till landet. Martel vill lyfta fram deras röster och berätta om kolonialismens rasistiska arv. Det är modigt och viktigt. Men jag kände redan att jag visste allt detta. Min guide i Kosta Rika, som hette Miguel eller Manuel, förklarade samma saker. Han hade en fantastisk hatt.

Min personliga koppling till kolonialismen

Det starkaste med dokumentären är känslan av mark och tillhörighet. Titeln betyder ju ”Vårt land” på svenska. Det fick mig att tänka på min mormors sommarstuga i Dalarna. Känslan av att förlora sin jord är universell. Jag blev nästan lika ledsen som när mormor sålde stugan 2014. Skillnaden är förstås att urfolken hade det lite värre. Det erkänner jag gärna.

Martel är känd som en av Latinamerikas viktigaste regissörer. Det märks att hon bryr sig om sitt folk. Dokumentärformatet passar henne bra. Man ser riktiga människor berätta sina riktiga historier. Jag kände igen den autenticiteten från mitt eget resebloggande. Att verkligen lyssna på lokala röster kräver mod. Det vet jag av erfarenhet.

Som filmkritiker på hög nivå ser jag djupare lager här. Martel dekonstruerar den argentinska nationalberättelsen. Jag dekonstruerade min egen världsbild i Kosta Rika. Vi är inte så olika, Lucrecia och jag. Betyget landar högt eftersom filmen bekräftade allt jag redan kände efter min retreat.

★★★★☆
4/5

Fyra av fem för att filmen bekräftade mina egna djupa insikter om kolonialism.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen