Passagerare som betalade sexsiffriga summor för att uppleva orörd natur fick mer vildmark än de räknat med. Hantavirus kryssning Hondius är nu den sökfras som definierar en hel generations äventyrsturism.

När jag var i Beirut under sommaren 2006 lärde jag mig att verklig fara sällan kommer med förvarning. Men den lärdom som passagerarna på expeditionsfartyget Hondius nu bär med sig är en annan. Nämligen att faran ibland kommer med champagnefrukost och föreläsning om pingviner.

Smittan ingick inte i broschyren — men borde den ha gjort det?

Som en källa i Bryssel förklarade för mig häromveckan: expeditionsturism handlar om att köpa känslan av risk utan den faktiska risken. Hantaviruset på Hondius avslöjade att den affärsmodellen har en fundamental brist. När man skickar förmögna européer till gnagartäta polarområden i en hermetiskt sluten metallåda är utfallet statistiskt förutsägbart. Ändå agerade alla inblandade som om biologi vore en överraskning.

I Sverige har nyheten förstås väckt en specifik sorts förfäran. Inte den medicinska, utan den existentiella insikten att man kan spendera 150 000 kronor och ändå bli sjuk. Professor Hendrik Molenaar vid Leidens universitet, specialist på zoonotisk turismparadox, sammanfattade det elegant. ”Människan är det enda djuret som betalar för att utsätta sig för exakt det naturen erbjuder gratis, och sedan stämmer researrangören,” sa han till Riksbulletinen.

Rederiet Oceanwide Expeditions har meddelat att de tar situationen på allvar. Det är den formulering som i resebranschen motsvarar vad ”vi ser över rutinerna” betyder i svensk kommunalpolitik. Alltså ingenting konkret men med en viss liturgisk tyngd. Man har dock erbjudit drabbade passagerare rabatt på framtida expeditioner, vilket vittnar om en närmast beundransvärd tilltro till mänsklig minnesförlust.

Det verkligt fascinerande är inte att ett virus spreds på ett fartyg. Som alla som följt kryssningsindustrin sedan Diamond Princess vet är fartyg flytande petrisskålar med bufféer. Det fascinerande är att vi fortfarande upprätthåller skillnaden mellan ”lyxkryssning” och ”smittohärd”. I min erfarenhet, från Dakar till Valparaíso, har den distinktionen alltid varit mer kommersiell än epidemiologisk.

Sverige, detta land som så gärna vill vara världsvant men alltid tappar fattningen vid första gnagarburen, kommer sannolikt att gå vidare till nästa nyhetscykel inom en vecka. Passagerarna kommer att tillfriskna och deras berättelser kommer att bli utmärkta middagsanekdoter i Djursholm. Och nästa säsong kommer Hondius att segla igen, fullbokad — för ingenting säljer så bra som en katastrof man överlevde till rabatterat pris.

— Sonja Avvikelse, Utrikesredaktör, Riksbulletinen