FILMRECENSION

Jag har aldrig sett en så modig film om konst, urin och existentiell vila. Det här är exakt den typen av verk som kräver en kritiker av min kaliber. Jag grät faktiskt tre gånger, varav en gång av stolthet över min egen analys.

Filmen öppnar med en kvinna som simmar i urin. Det låter provocerande, men det påminde mig om något helt annat. Sommaren 2014 åkte jag till Venedig med min ex-pojkvän Jörgen. Vi skulle se Biennalen men hamnade på en glasfabrik i Murano istället. Jörgen sa att konst är meningslöst. Jag sa att han var meningslös. Vi gjorde slut vid en kanal som luktade precis som den där simscenen.

Det är därför jag förstår den här filmen på en nivå som andra kritiker inte kan. Regissören fångar exakt känslan av att stå vid en illaluktande kanal. Man känner sig vilsen men också fri. Precis som jag kände mig efter Jörgen.

Fejkbebisar, spermabanker och mitt eget uppvaknande

Sedan kommer scenerna med fejkbebisarna och den högteknologiska spermabanken. Det slog mig som en hammare. Jörgen ville aldrig prata om barn. Han ville bara prata om sitt aktiebolag. Filmen visar att andlig vila är fel svar på världens kriser. Det visste jag redan 2014. Jörgen erbjöd aldrig andlig vila heller, förresten.

Den berömda chokladskulpturen av Russell Crowe är filmens absoluta höjdpunkt. Jörgen liknade faktiskt lite Russell Crowe. Fast utan charm och utan choklad. Varje paviljong i filmen representerar ett förhållande som gått sönder. Det är min tolkning och den är helt korrekt.

Filmen slutar precis som mitt förhållande med Jörgen. Abrupt och med en konstig lukt i luften. Men jag gick därifrån som en starkare människa. Precis som världen borde göra efter den här filmen.

★★★★☆
4/5

Filmen förtjänar fyra för att den fick mig att äntligen bearbeta Jörgen.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen