FILMRECENSION

Ibland ser man en film som förändrar en. Robin Hood från 1991 är en sådan film. Den fick mig att minnas saker jag inte visste att jag hade glömt.

Redan i öppningsscenen kände jag det i hela kroppen. Det gråa brittiska landskapet påminde exakt om Södermalm i november. Jag mindes plötsligt hösten 2014 då jag tappade min plånbok på Medborgarplatsen. En man sprang efter mig och gav tillbaka den. Han bar grön jacka. Precis som Robin Hood.

Regissören John Irvin har skapat något rått och politiskt. Filmen sägs vara en spark mot Thatcher och hennes England. Det förstår jag helt och hållet. Jag kände mig också sparkad den gången utanför Åhléns 2017. En kvinna med stor väska gick rakt in i mig. Min kaffe flög genom luften. Det var som en allegori för klasskamp.

Sherwood Forest eller Tantolunden — vad är egentligen skillnaden?

Robin Hood stjäl från de rika och ger till de fattiga. Det är modigt. Jag gjorde något liknande på jobbet en gång. Jag tog kaffe från chefens privata maskin och bjöd praktikanterna. Ingen tackade mig heller. Precis som med Robin Hood möttes min generositet med misstänksamhet. Den gritiga brittiska stilen i filmen fångade den känslan perfekt.

Filmen tävlade med Kevin Costners Prince of Thieves samma år. Det påminner mig om 2019 års julbord. Jag och Birgitta från annonsavdelningen tog samma räksallad. Hon hade snabbare armar. Costner hade större budget. Men precis som jag stod den brittiska versionen kvar med värdighet.

Det var vinterväder under inspelningen och skådespelarna var sjuka. Det märks i varje scen. Den autentiska plågan. Jag kände igen den från min egen förkylning förra veckan.

★★★★☆
4/5

Filmen får fyra för att den fick mig att gråta om min förlorade plånbok.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen