FILMRECENSION

Jag har sett den nya filmen ’Vi måste prata mer om kvalitet på svensk teater’. Den bygger på Jonas Gardells nu berömda debattartikel. Som en av Sveriges mest respekterade filmkritiker kände jag ett ansvar att bevaka premiären.

Jag ska vara ärlig direkt. Jag kom tjugo minuter sent till visningen. Parkeringshuset vid biografen hade stängt sin nedre våning. Jag fick köra runt i fyra varv innan jag hittade en plats. Det präglade hela min upplevelse.

Filmen handlar om Erik Holmström, en teaterman i kris. Han ifrågasätter om det bara finns ett sätt att göra teater. Jonas Gardell dyker upp som en slags antagonist via tidningsartiklar. Det är en intensiv debattfilm om samtidsteaterns framtid. Jag fattade det mesta trots att jag missade inledningen.

Det ingen annan kritiker vågar skriva om: lokalen

När jag väl satt mig ner var stolen extremt obekväm. Den knakade varje gång jag rörde mig. Mannen bredvid mig suckade högt tre gånger. Jag kunde inte fokusera på Holmströms existentiella monolog om konstnärlig frihet. Biografen borde verkligen investera i bättre möblering. Det förstör filmupplevelsen på ett djupare plan än folk förstår.

Dessutom hade biobaren slut på hallonsmoothie. Jag fick ta mango istället. Det satte en felaktig ton för resten av kvällen. Mango passar inte till svensk kulturdebatt. Hallon hade matchat filmens skarpa tonläge mycket bättre. Det här är saker som påverkar en kritikers helhetsanalys.

Trots allt lyckades filmen beröra mig på djupet. Debatten om teaterkonsten känns angelägen och rå. Gardell och Holmström representerar två poler i svensk kultur. Men jag hade kunnat ta in budskapet bättre med rätt smoothie och en stol utan fjädrar.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen