Camilla Läckberg Sköld menar att sonen stortrivs på Lundsberg. Fatima Tolkningsram gör en djupläsning av internatskolan som estetiskt projekt.

Det är sällan man ser en så ren gestaltning av Bourdieus kapitalteori som när Camilla Läckberg Sköld försvarar Lundsberg. Här möts ekonomiskt, socialt och kulturellt kapital i en enda pressrelease. Sonen stortrivs, skriver hon. Det är i sig ett konstnärligt statement.

Man måste förstå Lundsberg som en installation. En sorts relational aesthetics där barn ur Sveriges rikaste familjer spelar upp klassamhället i realtid. Att kalla det en skola vore som att kalla Versailles ett bostadsrättsföreningshus.

Gemenskapen som estetisk kategori

Ordet ”gemenskap” gör ett tungt lyft i Läckberg Skölds text. Walter Benjamin hade sagt att gemenskapen på Lundsberg har en aura. Den kan inte reproduceras. Man måste ärva den, eller åtminstone ha råd med terminsavgiften.

”Internatskolan är vår tids sista gesamtkunstverk”, säger Göran Bildström, professor i tillämpad överklassteori vid Lunds universitet. ”Barnen lär sig latin, ridning och att aldrig behöva googla vad en stiftelse är. Det är bildning i ordets djupaste mening.”

Att Läckberg Sköld valde just kulturdebattsidan är ingen slump. Det är en medveten genreförskjutning. Hon skriver inte ett försvar. Hon skriver autofiktion. En moder. Ett internat. En terminsavgift som kostar mer än en tvåa i Gävle.

Kritiker invänder att vanliga skolor också har gemenskap. Men som Bildström påpekar: ”På en kommunal skola kallas det rastaktiviteter. På Lundsberg kallas det nätverkande. Skillnaden är en herrgårdspark och tre generationer fideikommiss.”

Camilla Läckberg Sköld har gett oss årets viktigaste kulturtext. Inte för att den säger något nytt om Lundsberg. Utan för att den visar att tillräckligt mycket pengar gör allting till kultur.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen