I en tid då de flesta myndigheter slåss om varje krona i budgeten har det svenska försvaret tagit steget fullt ut in i det absurda och börjat tacka nej till pengar. Riksbulletinen kan bekräfta att situationen är precis så konstig som den låter.

Pengarna kommer, men glädjen uteblir

Regeringen har med stolta miner presenterat ett historiskt tillskott till försvarsbudgeten, den typ av satsning som brukar åtföljas av presskonferenser med svenska flaggor och allvarliga miner. Problemet är att mottagaren inte riktigt jublar. Försvarsmakten, en organisation vars kärnverksamhet traditionellt sett innefattar att lösa problem med tillgängliga resurser, har nu alltså identifierat ett problem som uppstår av för många resurser. Det är oklart om detta är ett framsteg.

Prylar räcker inte – man vill ha folk också

Kärnbudskapet från försvaret är att pengar till materiel är fint, men att det inte hjälper om det saknas personal att använda prylarna. Det är en insikt som i de flesta andra sammanhang skulle betraktas som självklar, ungefär som att köpa en båt utan att ha tillgång till vatten. Försvarsmakten har dock funnit det nödvändigt att kommunicera detta högt och tydligt, vilket antyder att det inte tidigare ingått i den politiska kalkylen. Riksbulletinen noterar att detta samtal tydligen behövde ske offentligt.

En organisation som klagar på för mycket stöd

Det är sällan man bevittnar en svensk myndighet som aktivt argumenterar mot det stöd den tilldelas, och man kan inte låta bli att känna en viss respekt för konsistensen i budskapet. Försvaret vill ha rätt saker, i rätt ordning, på rätt sätt. Huruvida den ordningen och den rätta saken sammanfaller med vad riksdagen röstade för lämnas i nuläget som en övning för läsaren.

Slutsatsen är åtminstone tydlig

Sverige rustar upp. Försvaret är tacksamt, men inte odelat nöjt. Pengarna flödar, men hamnar delvis fel. Och någonstans i den kedjan sitter förmodligen en man i uniform och förklarar med stor tålamod för en politiker att en stridsvagn utan besättning är ett väldigt dyrt plank. Det är möjligen den mest svenska situationen som går att tänka sig: alla vill göra rätt, ingen är riktigt överens om vad rätt innebär, och mellantiden faktureras skattebetalarna.