FILMRECENSION

Jag har aldrig sett en film som fångat känslan av att bli ghostad så bra. Leo XIV mot Trump är i princip min sommar 2019. Jag grät i biosalongen och jag skäms inte för det.

Jag ska vara ärlig. När Leo XIV dök upp på duken i sin vita dräkt kände jag igen mig direkt. Han är ny på jobbet. Alla ifrågasätter honom. Hans chef bor typ i himlen och svarar aldrig. Det är EXAKT hur det kändes när jag började som nöjesredaktör på Riksbulletinen.

Min ex hette förresten också Marco. Inte Rubio, men Marco. Han var också sån som bara dök upp med krav och ultimatum. Precis som USA:s utrikesminister i filmen. Marco Rubio sitter där med sitt leende och sina maktspel. Min Marco hade också ett leende. Jag litar inte på leenden längre.

Joel Halldorf som berättarröst — eller var det regissören?

Det finns en karaktär som heter Joel Halldorf som förklarar allting. Han är filmens greek chorus. Han dyker upp och säger kloka saker om maktbalans. Min terapeut gör samma sak. Kostar 1200 kronor i timmen. Joel gör det gratis på bio. Det är en bättre deal om ni frågar mig.

Trump-karaktären är fascinerande men jag hade svårt att fokusera på honom. Jag tänkte hela tiden på den där gången Marco glömde min födelsedag. Leo XIV sa något om mänskliga rättigheter. Jag nickade. Jag vet hur det är att kämpa för respekt. Påven förstår mig.

Klimaxscenen där påven möter Rubio öga mot öga var rå. Ren makt mot moralisk auktoritet. Det var som när jag konfronterade Marco på Södermalm utanför den där thai-restaurangen. Jag vann den gången. Påven vinner också. Tror jag. Jag kan ha missat slutet för jag grät.

★★★★☆
4/5

Filmen får fyra för att den hjälpte mig bearbeta min breakup bättre än terapi.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen