FILMRECENSION

Jag har sällan sett en film som så modigt vågar ställa de riktiga frågorna. Vem vinner i en fight — Gandalf eller Dumbledore? Som en av Sveriges mest analytiska filmkritiker kände jag att just jag var rätt person att dissekera detta mästerverk.

Filmen öppnar med att Ian McKellen driver en pub. Ja, en faktisk pub. Det är här genialiteten börjar. Han hanterar berusade gäster med samma auktoritet som Gandalf hanterade balrogen. Jag tänkte genast: varför har ingen gjort en pubfilm med McKellen förut?

Men det var en specifik scen som fick mig att tappa hakan. En birollsinnehavare — en berusad man vid bardisken — stal hela filmen. Han sa ingenting. Han bara satt där och drack. Men hans blick! Den blicken berättade mer om Storbritanniens klassamhälle än hela Ken Loach-katalogen. Jag spolade tillbaka tre gånger för att studera hans ansiktsuttryck.

Bardiskens Shakespeare — en studie i tyst förtvivlan

McKellen nämner vid ett tillfälle att han vill ställa en fråga till Shakespeare. Men filmen dväljs inte vid detta. Istället återvänder kameran till puben. Till de berusade gästerna. Till den där mannen. Regissören förstår uppenbarligen att det är barscenen som bär verket. Alec Guinness dyker också upp i en sorts tillbakablick. Han uppmanar McKellen att dra sig ur något som heter Stonewall. Men ärligt talat var jag för upptagen med att analysera pubgästerna.

Själva Gandalf-mot-Dumbledore-debatten avhandlas nästan i förbifarten. McKellen konstaterar att Gandalf givetvis skulle vinna. Det känns som en fotnot. Den verkliga berättelsen utspelar sig i puben. Mannen vid bardisken representerar alla som någonsin känt sig osynliga. Det är han filmen egentligen handlar om.

Jag ger filmen fyra av fem möjliga poäng. Det enda som saknas är mer skärmtid åt pubgästen.

★★★★☆
4/5

En poäng drogs av eftersom den berusade mannen vid bardisken förtjänade en egen film.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen