FILMRECENSION

Jag har alltid sagt att James Cameron är bäst när han filmar under vatten. Att han nu riktar sina kameror mot Billie Eilish är ett modigt val. Tyvärr saknar jag Titanic-känslan genom hela filmen.

Låt mig börja med det uppenbara. James Cameron revolutionerade 3D med Avatar. Han sänkte en båt i Titanic. Nu filmar han en tjej som viskar i mikrofon. Det är som att be Michelangelo måla ett kvitto.

Men jag är en rättvis kritiker. Eilish har en tydlig scenkarisma. Problemet är att Cameron hela tiden vill visa sin 3D-teknik. Konfettin flyger mot mitt ansikte. Ljuseffekterna poppar ut ur duken. Men var är den mänskliga berättelsen? Var är iskalla havet? Var är den sjunkande skeppsdäcket?

Avsaknaden av Kate Winslet märks tydligt

I Titanic förstod Cameron att musik handlar om emotion. Céline Dion sjöng och vi grät allihop. Här sjunger Eilish lågmält och subtilt. Cameron svarar med att kasta 3D-effekter överallt. Det är som att skrika i ett bibliotek. Regissören och artisten vill helt olika saker. Eilish vill vara tyst och mörk. Cameron vill ha explosioner och spektakel. Det är ett konstnärligt misslyckat äktenskap.

Jag noterade också att filmen saknar en riktig antagonist. I Titanic hade vi isberget. I Aliens hade vi xenomorphen. Här har vi bara en arena full av fans. Det blir aldrig riktigt spännande. Ingen riskerar att dö. Ingen kämpar mot klockan. Cameron verkar ha glömt sina egna grundregler.

Som dokumentär om en turné fungerar det halvvägs. Eilish framför sina låtar kompetent. Ljudet är bra. Men jag kan inte låta bli att tänka på vad Cameron kunde gjort. Tänk om Billie sjöng på en sjunkande scen. Tänk om 3D-tekniken visade en tsunami. Då hade vi haft en riktig Cameron-film.

Jag ger filmen fyra av fem enbart för att Cameron en gång skapade Titanic och förtjänar respekt för det.

★★★★☆
4/5

Mannen som sänkte Titanic förtjänar alltid minst en fyra, oavsett vad han filmar.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen