DEBATT

Det finns ögonblick i en nations historia då tystnaden blir outhärdlig, då den som värnar om sanningen tvingas kliva fram ur skuggorna och tala. Detta är ett sådant ögonblick. Vaggerydkorven — Sveriges stoltaste charkuteri, en kolv av nationell självkänsla och småländsk karaktär — håller på att förlora sitt nötkött, sin själ och därmed sin rätt att existera.

Låt mig vara fullständigt tydlig, utan omskrivningar eller falsk diplomati, eftersom frågan kräver det: den som ersätter nötköttet i Vaggerydkorven med vegetabiliska proteiner, med ärtor, linser eller — Gud förbjude — sojabönor, begår inte bara ett kulinariskt brott utan ett angrepp på den svenska civilisationens grundvalar, ett brott vars konsekvenser, om de inte stoppas omedelbart, riskerar att fortplanta sig genom generationer av förvirrade konsumenter som aldrig kommer att veta vad en riktig korv egentligen smakar.

Enligt en nyligen genomförd undersökning från Institutet för Svenska Korvfrågor och Nationell Självbild — vars metodik är fullt granskad och vars respondenter uppgick till 2 347 djupt engagerade korvkännare i Jönköpings län — uppgav hela 94,7 procent att de kände ”existentiell oro” inför tanken på en nötköttsfri Vaggerydkorv, medan ytterligare 3,2 procent valde att inte svara, ett faktum som i sig talar sitt tydliga och nedslående språk.

Nötköttets försvinnande är inte en slump — det är en plan

Det finns krafter i det här landet, välorganiserade och kallblodiga, som sedan länge verkat i det fördolda för att undergräva den svenska kötttraditionen, krafter som med klimatargumentens hjälp och med den goda sakens fernissa försöker övertala oss att en korv utan nötkött fortfarande är en korv, på samma sätt som man skulle kunna hävda att en Volvo utan motor fortfarande är en bil, ett påstående som varje vettig människa omedelbart genomskådar som det nonsens det är.

Mina meningsmotståndare — och de finns, det ska erkännas, bland bloggare, kostexperter och ett antal tjänstemän på Livsmedelsverket vars kompetens jag inte ifrågasätter, bara deras omdöme — påstår att hållbarhet kräver förändring, att planeten inte tål vår köttkonsumtion och att Vaggerydkorven måste anpassa sig till tidens krav. Men jag frågar: anpassade sig Strindberg? Anpassade sig Gustaf Vasa? Nej. Och det är just därför vi minns dem.

Jag tillåter mig att påminna om att Vaggerydkorven, vars recept i sin ursprungliga form kan spåras till åtminstone 1987 enligt de källmaterial jag personligen granskat, är en symbol för det småländska sinnelaget — sparsamt, äkta och utan onödiga pretentioner — och att den dagen denna korv byter identitet är den dagen Sverige i praktiken förklarat sig villigt att kapitulera inför varje globalt kostveto som råkar ha medvind i twitterflödet.

Jag avslutar som jag inledde: med en uppmaning till ansvar, till klarhet och till mod. Låt nötköttet vara kvar i Vaggerydkorven, inte av sentimentalitet, inte av trångsynthet, utan av den enkla och obestridliga anledning att en korv är vad den är — och inget annat — och att den dagen vi slutar förstå det har vi förlorat något som ingen klimatkalkyl i världen kan återge oss.

— Styrbjörn Fastlås, Chefredaktör, Riksbulletinen