KRÖNIKA

Cloudflare har just meddelat att var femte anställd får gå. Inte för att de gjort ett dåligt jobb. Utan för att en maskin nu kan göra det åt dem. Jag läste nyheten tre gånger och kände mig märkligt bekant med känslan.

Jag har en gammal vän som heter Mattias. Han jobbade i tjugo år på ett tryckeri i Eskilstuna. En dag kom chefen in med ett leende och en PowerPoint. Några månader senare var Mattias överflödig. Det kallades ”omstrukturering”. Det hette egentligen något annat.

Nu är det Cloudflares tur att le med PowerPoint. Företaget, värderat till miljarder, har avskedat ungefär tjugo procent av sin personal. Skälet är öppet uttalat: artificiell intelligens ska ta över uppgifterna. Man ska åtminstone ge dem poäng för ärligheten. De flesta företag mumlar om ”effektivisering” och hoppas att ingen räknar efter.

Jag erkänner motargumentet. AI frigör resurser. Vissa jobb är monotona och förtjänar att automatiseras. Historien visar att nya tekniker skapar nya yrken. Det sa de om vävstolarna också. Mattias är nu taxichaufför. Det räknas kanske.

Framsteg har alltid ett pris — men vem betalar det?

Det som oroar mig är inte tekniken i sig. Det är rytmen. Förändringen går nu fortare än människor kan anpassa sig. En generation hinner inte omskolats innan nästa våg välter in. Vi bygger samhällssystem för en arbetsmarknad som slutar existera medan vi håller på. Det är som att renovera ett hus som brinner.

Cloudflares vd Matthew Prince formulerade det med kirurgisk kyla. Han sa att AI nu kan göra vad en junioranställd gör — fast bättre. Jag undrar om han sa det till de avskedade personligen. Jag gissar att det var ett mejl. Möjligen genererat av AI.

Det finns en logik i det hela som är svår att bestrida på pappret. Men logik och rättvisa är inte samma sak. Aktiekursen steg efter beskedet. Den brukar göra det. Marknaden gillar när kostnader försvinner. Marknaden bryr sig inte om Mattias.

Jag vet inte hur det slutar. Det gör ingen. Men jag noterar att de som entusiastiskt förespråkar AI-revolutionen sällan själva riskerar att bli ersatta av den. Det är en iakttagelse utan lösning. Men den sitter kvar, som en splitter under huden.