Oppositionella i Budapest söker nu bevis för valfusk bland kaffesump och blöjor. Sverige har ännu inte nått den demokratiska mognad som krävs för att inse soptunnans fulla potential.

När jag var i Beirut under valet 2009 lärde jag mig att demokrati luktar. Inte bildligt, utan bokstavligen. Det är en insikt som Ungerns opposition nu verkar ha internaliserat fullt ut. Efter Viktor Orbáns överraskande valförlust har aktivister börjat genomsöka soptunnor runt vallokaler i jakt på kasserade dokument som kan bevisa oegentligheter.

Som en källa i Bryssel förklarade för mig över en passabel Chablis: ”Det här är faktiskt helt logiskt. Soptunnan är den enda institution i Ungern som Fidesz inte hann politisera.” Att Orbán soptunna dokument aktivister nu blivit ett begrepp säger mer om Europas demokratiska tillstånd än hundra Europarådsrapporter.

Avfallsdemokrati som ny statsvetenskaplig disciplin

Professor Tibor Hálózat vid Central European University — numera i Wien, av skäl som torde vara uppenbara — menar att metoden har akademisk bäring. ”Vi kallar det garbage-in, governance-out. Soptunnan ljuger aldrig. Den är i princip Ungerns sista oberoende arkiv,” säger han. Han planerar en peer-reviewed artikel till hösten.

I Sverige skulle motsvarande scenario vara otänkbart. Inte för att svensk demokrati är överlägsen, utan för att svenska soptunnor är låsta, kameraövervakade och kräver en app med BankID. Den svenska staten har helt enkelt gjort avfallsarkeologi administrativt omöjlig. Det är på sitt sätt imponerande.

Medierapporteringen i Budapest har varit förvånansvärt sansad. Ingen verkar tycka det är konstigt att politisk granskning nu sker bland bananskal. I ett land där domstolar, medier och universitet systematiskt underminerats under fjorton år framstår soptunnan som en fullt rationell källa. Det är inte aktivisternas metod som är absurd — det är att den behövs.

När allt kommer omkring är det kanske passande att Orbáns politiska arv hamnar just där det hör hemma.