Orbán aktivister soptunnor dokumenter Ungern har blivit veckans mest sökta fras i Sverige, ett land som normalt föredrar att sortera sina politiska kriser i pappersåtervinningen. Efter valnederlaget letar nu ungerska medborgare febrilt igenom containrar efter bevis på regimens sista desperata handlingar.

När jag var i Beirut 2019 berättade en libanesisk journalist för mig att man alltid kan mäta en regims förfall på vad som hamnar i soporna. Orbáns Ungern har nu nått det stadiet. Aktivister i Budapest har börjat systematiskt genomsöka soptunnor utanför myndighetsbyggnader. De letar efter dokument som den avgående regimen försökt förstöra i all hast.

Shreddern som demokrativerktyg

Som en källa i Bryssel förklarade för mig över en espresso vid Place Luxembourg: dokumentförstöring är autokratins sista krampryckning. Det fascinerande är att Orbáns apparat inte ens lyckades med detta basala steg. Hemliga handlingar har hittats halvt sönderrivna, dåligt makulerade och i vissa fall helt intakta. Man kan tycka att tolv år vid makten borde ha gett tid att köpa en fungerande dokumentförstörare.

Den ungerska statsvetaren dr. Klára Szemétváry vid Central European University — numera i Wien, tack vare just Orbán — kommenterade fenomenet med beundransvärd torrhet. ”Varje auktoritär regim slutar på samma sätt: någon springer med pärmar mot närmaste container. Skillnaden är att den ungerska varianten inte ens sorterade rätt — hemliga dokument låg bland komposterbara matavfall.”

I Sverige hade detta naturligtvis hanterats annorlunda. Här hade en utredning tillsatts om huruvida dokumenten kvalificerade sig som hushållsavfall eller verksamhetsavfall enligt kommunens renhållningsordning. Resultatet hade presenterats i ett SOU-betänkande om tre år. Under tiden hade alla inblandade gått i pension med full tjänstepension.

Det verkligt avslöjande är inte att Orbáns folk försökte förstöra bevis. Det gör alla regimer som förlorar makten, från Stasi i Berlin till Pinochets Chile. Det avslöjande är den närmast rörande inkompetensen. Man regerade med järnhand i över ett decennium men kunde inte organisera en ordentlig papperseldning.

Demokratin återvänder alltså till Ungern på det mest poetiska sätt som tänkas kan: genom att medborgarna böjer sig ner och plockar upp den ur soporna, bokstavligt talat. Det är en bild som varken Havel eller Walesa kunde ha diktat bättre. Nästa gång en svensk debattör klagar på att demokratin är hotad bör hen överväga att ta en kvällspromenad förbi närmaste återvinningsstation — man vet aldrig vad man hittar.

— Sonja Avvikelse, Utrikesredaktör, Riksbulletinen