FILMRECENSION

Jag har aldrig sett en film som berört mig så personligt. Det här handlade om MIG. Oxford var bara kuliss till min egen livshistoria.

Redan från första scenen kände jag igen mig. En vacker gammal biograf från 1911 hotas av en kall hyresvärd. Oriel College vägrar förlänga kontraktet. Det är exakt vad som hände mig i Mölndal 2019.

Jag hyrde en etta med parkettgolv och originalkakelugn. Min hyresvärd ville renovera och höja hyran med 4 000 kronor. Jag grät i tre veckor. Filmen fångade den känslan perfekt. Regissören förstår tydligen vad det innebär att förlora sitt hem.

Grade II-listat hjärta möter iskall byråkrati

Direktören i filmen kämpar desperat för sin biograf. Precis som jag kämpade för min kakelugn. Byggnaden behöver renovering men ingen vill betala. Jag hade samma problem med mitt badrum. Fuktskadorna i taket ignorerades i åratal. Oxford och Mölndal är mer lika än man tror.

Det mest gripande är ensamheten i kampen. Direktören står ensam mot ett helt universitet. Jag stod ensam mot Mölndals Bostads AB. Ingen lyssnade på mig heller. Min mamma sa att jag överdrev. Men den här filmen bevisar att jag hade rätt hela tiden.

Jag lämnade salongen med tårar på kinderna och ett gammalt kvitto från Hyresgästföreningen i fickan. Det finns filmer som underhåller och filmer som helar. Den här helade mitt Mölndal-trauma, och det förtjänar fyra av fem biografstolar.

★★★★☆
4/5

Filmen påminde mig om mitt eget trauma och det är objektivt sett högsta betyg.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen