FILMRECENSION

Jag har aldrig sett en så modig film om fastighetsjuridik. Den här recensionen kommer förmodligen att förändra hela den svenska filmkritikens syn på arrendeavtal. Jag är inte rädd att säga det.

Jag måste börja med att berätta om min egen historia. 2019 förlorade jag min favoritparkering utanför Filmstaden Söder. Kommunen vägrade förlänga mitt boendeparkeringstillstånd. Jag grät i tre dagar. Därför träffade den här filmen mig rakt i hjärtat.

Filmen handlar om en biografägare i Oxford som kämpar mot Oriel College. Colleget vägrar förlänga hyreskontraktet för en bio från 1911. Byggnaden är kulturminnesmärkt men behöver renoveras. Precis som min parkering behövde ny asfalt. Parallellerna är häpnadsväckande.

Oxford är i princip Södermalm fast med fler torn

När biografdirektören kämpar för sin lokal kände jag igen mig totalt. Jag minns hur jag ringde Stockholms stad fjorton gånger. Ingen svarade. Min mormor sa att jag skulle ge upp. Men jag gav aldrig upp. Precis som biografen i filmen vägrar dö. Skillnaden är att jag till slut hittade en parkering på Hornsgatan. Den kostar 1400 kronor i månaden men den är min.

Det mest gripande är att biografen öppnade 1911. Min farmor föddes 1912. Alltså har biografen och min farmor nästan samma födelseår. Det kan inte vara en slump. Regissören måste ha vetat detta. Filmen handlar egentligen om alla vi som förlorat något vi älskar. För mig var det parkeringen. För Oxford var det biografen. Smärtan är densamma.

Filmen får mig att fundera på vad som verkligen betyder något i livet. Inte pengar. Inte makt. Utan tillgång till en fast plats. Oavsett om det gäller en salong med röda sammetsstolar eller en asfalterad ruta på Söder. Jag ger filmen fyra av fem biografstolar eftersom den fick mig att ringa kommunen igen.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen