FILMRECENSION

Jag har sett många filmer i mina dagar. Men aldrig har en film fått mig att tänka så mycket på min mormors köttbullar. Sandhäxan rörde vid något djupt inom mig.

Jag ska vara ärlig. Redan under förtexter kände jag lukten av nybakat bröd. Det var då jag förstod att det här inte var en vanlig film. Regissören Albin Julin har gjort ett modigt val. Han har satt maten i centrum av berättelsen. Varje scen genomsyras av en sorts moffig existentialism.

Det påminde mig om sommaren 1997. Jag var på Gotland med min dåvarande pojkvän Rolle. Vi åt mackor varje dag på en strandkiosk. Rolle sa att jag hade senap på kinden. Jag sa att kärleken sitter i smörgåsen. Det var sista gången vi såg varandra.

En smörgås med extra allt — precis som mitt liv

Sandhäxan handlar alltså om en plats som håller på att bli något nytt. Det är en perfekt metafor för min egen resa. Jag var också en gång något annat. Sedan blev jag nöjesredaktör. Filmen fångar den förvandlingen med kirurgisk precision. Albin Julin spelar en man som testar en uppdaterad meny. Precis som jag testade livet efter Rolle.

Det finns en scen där mackorna serveras med extra allt. Tårarna rann. Jag tänkte på alla gånger jag beställt utan lök. Varför sa jag alltid utan lök? Rolle älskade lök. Kanske var det därför han gick.

Filmen avslutas med en känsla av förnyelse och hopp. Precis som när man hittar en bortglömd femtiolapp i jackfickan. Julin levererar med värme och trovärdighet. Jag ger filmen fyra moffiga mackor av fem — ett poäng drogs av för att ingen i filmen nämnde Rolle.

★★★★☆
4/5

Filmen påminde mig om Rolle och det förtjänar alltid minst fyra poäng.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen