FILMRECENSION

Vissa filmer berör en på djupet. Romería berörde mig så djupt att jag grät i tjugo minuter efteråt. Fast det kan ha berott på att jag samtidigt tänkte på mitt eget liv.

Carla Simóns nya film handlar om en ung kvinna som söker sin döda pappas familj. Hon åker till en spansk kuststad. Familjen döljer hemligheter om hans liv och död. Det handlar om aids, om skam och om tystnad. Jag förstod direkt vad filmen egentligen handlar om. Den handlar om MIG.

När jag var tjugotre hittade jag ett brev i mammas byrålåda. Det visade sig att mamma hade en hemlig prenumeration på Hemmets Journal. I ÅRATAL. Hon hade gömt tidningarna bakom värmepannan i källaren. Pappa visste ingenting. Precis som i Romería handlar det om familjers oförmåga att vara ärliga.

Hemligheter, lögner och min moster Birgittas lasagne

Filmen ställer frågan: är biologi öde? Jag ställde samma fråga på julafton 2019. Moster Birgitta hade gjort lasagne trots att alla vet att det är mammas uppgift. Ingen sa något. Alla åt tyst. Precis samma spänning finns i Simóns film. Den där kvävande tystnaden när sanningen ligger på bordet. Eller i det fallet, i ugnen.

Simón har en distinkt stil som bygger på det personliga. Hon gör autofiktion på film. Det respekterar jag enormt. Själv har jag skrivit sjutton opublicerade manus om min familj. Min agent säger att de är ”för specifika”. Men Simón får visas på Cannes. Livet är orättvist ibland.

Den unga kvinnans resa mot sanningen är gripande och vacker. Men jag kunde inte sluta tänka på byrålådan. På Hemmets Journal. På moster Birgitta. Filmen aktiverade något i mig som kritiker. Det är tecken på stor konst.

★★★★☆
4/5

Filmen får fyra för att den fick mig att ringa mamma efteråt.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen