FILMRECENSION

Ibland träffar en film rakt in i hjärtat på en. Romería är en sådan film. Jag grät faktiskt redan under förtexter, för jag tänkte på mig själv.

Carla Simóns nya film handlar om en ung kvinna som söker sin döda pappas familj. Hon åker till en spansk kuststad. Familjen döljer hemligheter om hans liv och död. Aids nämns. Det är tungt. Men framför allt påminde det mig om sommaren 2014.

Då hittade jag nämligen en låda med brev på mammas vind i Kumla. Det visade sig att mamma hade haft en brevvän i Alicante i tjugo år. Hon hade aldrig berättat. Jag kände mig exakt som huvudpersonen i Romería. Fast utan Aids-temat, och utan Spanien. Och mamma levde. Men känslan var densamma.

Hemligheter är vår tids stora filmtema — och mitt livs röda tråd

Simón sägs ha gjort filmen baserad på sitt eget liv. Det kallas autofiktion. Jag förstår henne fullständigt. Jag har själv funderat på att skriva en autofiktion. Den skulle handla om breven från Kumla. Min redaktör säger att det inte är samma sak. Men vi filmkritiker ser kopplingar som andra missar.

Det fina med Romería är att den ställer frågan: är biologi öde? Jag ställde samma fråga till mamma om brevvännen. Hon sa att jag överanalyserade. Precis som folk säger om mina recensioner. De har fel. Både mamma och folk. Filmen visades i Cannes. Det bekräftar att hemligheter är universellt. Precis som mina känslor.

Jag vill avsluta med att säga att Carla Simón är modig som blottar sig. Jag är också modig. Inte alla vågar koppla spansk autofiktion till en vindslåda i Kumla. Men det är det som skiljer en riktigt analytisk kritiker från mängden.

★★★★☆
4/5

Fyra av fem för att filmen fick mig att tänka på mig själv hela kvällen.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen