FILMRECENSION

Ibland träffar en film rakt in i hjärtat. Romería handlade om hemligheter, och jag vet ALLT om hemligheter. Det här är förmodligen den mest personliga recension jag någonsin skrivit.

Carla Simóns nya film handlar om en ung kvinna som söker sin döde paps familj. Hon åker till en spansk kuststad. Familjen döljer sanningen om hur han dog. Det hela påminde mig oerhört om sommaren 2014.

Jag var i Alicante med min ex-pojkvän Jocke. Vi skulle träffa hans familj för första gången. Hans mamma hade gömt alla barndomsfoton på honom. Jag förstod direkt att det var hemligheter i den familjen. Precis som i filmen. Jocke ville aldrig prata om sin pappa heller. Jag kände igen varenda scen.

Aids, hemligheter och min moster Berit

Filmen tar upp aids på ett modigt sätt. Familjen vägrar prata om det. Det fick mig att tänka på moster Berit. Hon vägrade erkänna att hon var allergisk mot räkor. I trettio år höll hon det hemligt. Hemligheter förstör familjer. Simón förstår det lika bra som jag.

Den unga kvinnan i filmen letar efter sin identitet. Är biologi öde? Simón ställer frågan. Jag ställde samma fråga när jag gjorde DNA-test på nätet. Det visade sig att jag var fyra procent finsk. Hela min världsbild förändrades. Jag förstår huvudkaraktärens resa på djupet.

Simón kallar filmen autofiktion, baserad på sitt eget liv. Det respekterar jag enormt. Jag har själv funderat på att skriva autofiktion. Min terapeut säger att jag har tillräckligt med material. Cannes borde ringa mig snart.

★★★★☆
4/5

Filmen får fyra för att den fick mig att ringa mamma efteråt.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen