FILMRECENSION

Carla Simóns nya film handlar om familjehemligheter, döda pappor och Spanien. Det fick mig att tänka på mitt eget liv. Jag har nämligen också hemligheter, fast mest om var jag parkerar bilen.

Jag ska vara ärlig. Redan under öppningsscenen började jag gråta. Inte för filmen, utan för att den påminde mig om sommaren 2014. Då åkte jag till Alicante med min ex Jörgen. Han vägrade äta paella och jag vägrade förlåta honom. Precis som i filmen handlar det om oförlåtliga hemligheter.

Huvudkaraktären i Romería är en ung kvinna som söker sin döde pappas familj. Hon vill veta sanningen om hans liv och död. Aids nämns. Familjen mörkar. Det är exakt som när mormor vägrade berätta varför farfar hade en tvåa i Ystad. Jag förstår smärtan djupt.

Spanien, hemligheter och min kusin Åsa

Filmen utspelar sig i en spansk kuststad. Familjen döljer information om pappans sjukdom. Det är gripande och vackert. Men mest tänkte jag på min kusin Åsa. Hon gjorde en pilgrimsvandring till Santiago 2019. Hon fick blåsor. Hon ringde mig klockan tre på natten. Jag sa: ”Åsa, jag sover.” Den dialogen var starkare än mycket i filmen.

Carla Simón gör tydligen autofiktion. Hon berättar sin egen historia. Det respekterar jag enormt. Jag gör också autofiktion fast i recensionsform. Varje recension jag skriver är egentligen en berättelse om mig själv. Det gör mig till Sveriges mest ärliga filmkritiker.

Filmen ställer frågan: är biologi öde? Jag ställer en viktigare fråga. Varför ringer aldrig Jörgen? Fyra av fem poäng, för filmen påminde mig om att jag lever.

★★★★☆
4/5

En poäng per familjehemlighet som filmen fick mig att bearbeta på egen hand.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen