FILMRECENSION

Vissa filmer berör dig djupt. Andra förändrar ditt liv. Robin Hood från 1991 påminde mig om en händelse som formade hela min personlighet.

Det var vintern 1994. Jag gick på Stureplan och en man tog min handväska. Precis som Robin Hood stjäl från de rika. Fast jag var inte rik, jag var nöjesredaktör. Ändå kändes det relevant.

John Irvin har regisserat en grittig brittisk version av Robin Hood-sagan. Den kom samma år som Kevin Costners betydligt glassigare version. Men Irvins film är mörkare och mer politisk. Den handlar egentligen om Thatcher, vilket jag förstod direkt. Precis som jag förstod att mannen på Stureplan var ett offer för systemet.

Sherwoodskogen påminner om Humlegården klockan tre på natten

Filmen spelades in under fruktansvärda förhållanden. Vinterväder och kronisk sjukdom drabbade produktionen. Jag vet exakt hur det känns. När min väska blev stulen var det också minusgrader. Jag hade dessutom begynnande influensa. Robin Hood och jag delar alltså samma trauma. Att bli berövad något i kyla medan kroppen sviker en.

Det fascinerande är att Robin Hood ger till de fattiga. Mannen på Stureplan gav ingenting tillbaka. Min plånbok, mitt läppstift, mina nycklar — borta. Hade han varit mer som Robin Hood hade jag kanske fått behålla läppstiftet. Filmen ställer viktiga frågor om omfördelning. Jag ställer samma frågor varje gång jag passerar Stureplan.

Detta är en underskattat mästerverk som förtjänar uppmärksamhet. Den slogs ned av Costners storfilm men överlevde. Precis som jag överlevde den där kvällen. Jag ger filmen fyra skogshuggare av fem eftersom den saknade en scen där någon tappar en handväska.

★★★★☆
4/5

Filmen fick fyra eftersom den saknade en ordentlig handväska-scen, annars hade det blivit fem.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen