FILMRECENSION

Ibland ser man en film som skär rakt in i själen. ’Påven mot presidenten’ är en sådan film. Den fick mig att gråta i biosalongen, men av helt personliga skäl.

Jag ska vara ärlig. När Leo XIV dök upp på vita duken tänkte jag direkt på min ex-man Ronny. Samma envisa blick. Samma vägran att kompromissa. Påven vägrar böja sig för Trump, precis som Ronny vägrade äta min laxgratäng.

Filmen handlar alltså om en ny påve som blir USA:s värsta fiende. Marco Rubio spelar utrikesministern med iskall precision. Det hela påminner om när Ronny skickade sin advokat till medlingen. Samma känsla av maktspel och svek. Joel Halldorf har regisserat med en närmast dokumentär känsla.

Kyrkans korridorer liknar familjerådgivningen på Södermalm

Det mest gripande är maktdynamiken mellan Leo XIV och Trump. Den som varit i en destruktiv relation känner igen tecknen. Påven sätter gränser. Trump gaslightar. Jag grät genom hela andra akten. Tjejen bredvid mig blev orolig, men jag viftade bort henne. Ronny brukade också bli orolig när jag grät. Sedan lämnade han mig för en personlig tränare från Täby.

Filmens styrka ligger i att den visar hur en lugn man kan bli någons tuffaste motståndare. Leo XIV använder inte våld. Han använder moral. Precis som jag använde vår gemensamma Spotifylista som vapen efter brytningen. Scenen där Rubio och påven möts öga mot öga är filmens klimax. Jag fick en flashback till tingsrätten i Solna.

Jag ger filmen fyra kors av fem, eftersom den fick mig att äntligen förstå att jag förlåter Ronny.

★★★★☆
4/5

Filmen hjälpte mig bearbeta min skilsmässa, och det är väl vad stor konst ska göra.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen