FILMRECENSION

Ibland ser man en film som skär rakt in i själen. ’Oron’ fick mig att gråta i tjugo minuter. Inte för kärnvapnen, utan för att jag kände igen mig så djupt.

Redan från första scenen kände jag det i magen. Den där rädslan. Exakt samma känsla som när min ex Ronny sa att han ’behövde space’. Vladimir Putin i den här filmen är precis som Ronny. Han vill ha kontroll men kan inte kommunicera sina behov. Istället hotar han med kärnvapen. Ronny hotade med att flytta till Karlstad.

Andrej Kolesnikov spelar rollen som den som försöker varna alla. Jag hade en sån vän också. Hon hette Berit. Berit sa hela tiden att Ronny var dålig för mig. Men lyssnade jag? Nej. Precis som väst inte lyssnar i filmen. Det finns en universell sanning här som jag tycker att jag fångar bättre än de flesta.

Rysslands förfall speglar mitt eget förfall efter separationen

Stig Fredrikson levererar det som beskrivs som en ’vredgad uppgörelse’. Jag förstår vreden. År 2016 skrev jag ett argt brev till Ronnys mamma. Fjorton sidor. Jag kallade det min egen uppgörelse med förfallet. Förfallet av vårt äktenskap, alltså. Parallellerna till Ryssland är slående om man tänker efter.

Det som gör filmen genialisk är att den vågar ställa den stora frågan. Kan en man som förlorat allt verkligen hållas ansvarig? Putin har förlorat kontakten med verkligheten. Ronny förlorade kontakten med mig. Båda valde destruktiva vägar istället för par-terapi.

Jag grät faktiskt en gång till på väg hem från biografen. Kärnvapenhotet är förstås allvarligt. Men det handlar egentligen om ensamhet. Det ser jag som en av Sveriges mest analytiska filmröster.

★★★★☆
4/5

Fyra svärd av fem — filmen förstår ensamhet, precis som jag förstår film.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen