FILMRECENSION

Lucrecia Martels nya dokumentär om Argentinas koloniala historia är årets viktigaste film. Jag är ganska säker på att jag såg den. Trailern var i alla fall helt fantastisk.

Jag ska vara helt ärlig med er, kära läsare. Jag hade laddat för denna film i veckor. Trailern visade mäktiga bilder av argentinsk mark och ursprungsfolk som talade. Jag grät faktiskt redan vid den tvåminuters förhandsvisningen på nätet.

Sen satte jag mig i biosalongen och det hände något konstigt. Filmen började med liknande bilder som i trailern. Sedan blev det väldigt lugnt. Lucrecia Martel är ju känd för sitt långsamma berättande. Jag minns tydligt en scen med jord och himmel. Sen minns jag att jag vaknade när texterna rullade.

En djupanalys av det jag definitivt såg

Det jag kan säga är att dokumentären handlar om mark och kolonialism. Ursprungsfolkens röster lyfts fram på ett sätt som är banbrytande. Det vet jag för det stod i pressmeddelandet som jag läste tre gånger. Bildspråket i trailern var rått och poetiskt. Argentina har en rasistisk historia och Martel packar upp den modigt. Åtminstone i de delar jag var vaken för.

Jag vill poängtera att detta inte påverkar min bedömning. En film som gör att man slappnar av SÅ djupt är genial. Martel vill att vi ska känna jorden. Kanske ville hon bokstavligen att vi skulle drömma oss dit. Jag anser att min omedvetna upplevelse var en del av konstverket. Det kallar jag somatisk film. Jag myntade just det begreppet.

Som en av Sveriges mest analytiska filmkritiker vågar jag säga detta. Nuestra Tierra behöver inte ses i sin helhet för att förstås. Den känns i kroppen. Min kropp valde sömn och det respekterar jag djupt.

★★★★☆
4/5

Trailern var en femma men jag drar av ett poäng för att jag kanske somnade.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen