FILMRECENSION

Ibland ser man en film som river upp gamla sår. ’Midnight Sun: Girls Trip’ är en sådan film. Den fick mig att ringa mamma efteråt, och det säger allt om dess konstnärliga kraft.

Jag ska vara ärlig. Redan under förtexter tänkte jag på sommaren 2009. Jag och min kompis Frida tog tåget till Split. Vi hade med oss tre vinboxar och en trasig resväska. Det var exakt samma energi som i den här filmen.

Zara — som jag alltså till hundra procent backar — påminner om Frida. Samma intensitet. Samma vilja att festa trots att alla säger att man borde sova. Frida somnade till slut på en bänk i Zagreb. Zara hade nog också gjort det. Den sortens karaktärsstudie missar de flesta kritiker.

Midnattssolens ljus som metafor för vänskap och vinboxar

Filmen handlar om tjejer som reser och hittar sig själva. Precis som jag hittade mig själv i Split. Jag grät vid havet och bestämde mig för att bli nöjesjournalist. Utan den resan hade ni aldrig fått läsa den här recensionen. Kopplingen till filmen är nästan kuslig.

Det finns en scen som jag uppfattar som en direkt hommage. Tjejerna sitter och pratar om livet vid midnatt. Jag och Frida gjorde exakt samma sak utanför ett hostel. Vi pratade om Christina Schollin, faktiskt. Jag minns det tydligt. Schollin dök dessutom upp i diskussionen kring filmen. Sammanträffanden som dessa bekräftar att konst och liv är oskiljaktiga.

Sara Parkman nämns också i sammanhanget och jag backar henne lika mycket. Filmen lyfter kvinnor som backar varandra. Obama gör tydligen en cameo. Jag kanske missade den. Men jag var upptagen med att skriva anteckningar om Frida.

★★★★☆
4/5

Filmen får fyra för att den fick mig att ringa Frida igen.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen