FILMRECENSION

Milwaukee Film Festival 2026 handlar om filmer vid Michigansjöns stränder. Det påminde mig omedelbart om mitt eget trauma vid en sjö. Jag har aldrig känt mig så sedd av ett filmprogram.

Jag måste börja med att berätta något personligt. Sommaren 2014 hyrde jag en kanot vid Vättern med min dåvarande partner Jens-Ola. Jag ramlade i vattnet och tappade min solhatt. Den hatten kostade 349 kronor på Åhléns. Making Waves fångar exakt den känslan av förlust.

Festivalen beskrivs som en av Mellanvästerns mest utmanande filmevent. Utmanande är precis rätt ord. Precis som det var utmanande att simma till land utan flytväst. Jens-Ola skrattade bara. Han förstod aldrig mig, precis som mainstreampubliken aldrig förstår independentfilm.

Vågorna som metafor — för mitt liv

Titeln Making Waves syftar förstås på Michigansjöns stränder. Men jag läser det djupare än så. Vågorna representerar livets oförutsägbarhet. Min terapeut Helena skulle hålla med. Hon sa faktiskt en gång att jag borde skriva en bok. Filmerna på festivalen handlar om att vara modig. Jag var modig den där dagen i Vättern.

Det som gör festivalen spännande är dess blandning av udda och krävande filmer. Precis som min blandning av mod och sårbarhet. Jens-Ola ringde förresten förra veckan. Jag svarade inte. Det kändes som en independentfilm i sig. Tyst, dramatisk, full av undertext.

Milwaukee ligger vid en stor sjö, jag bor nära en stor sjö i sinnet. Festivalen är banbrytande för Mellanvästern. Jag är banbrytande för svensk filmkritik. Vi har mycket gemensamt, Milwaukee och jag.

★★★★☆
4/5

En sjö påminde mig om en annan sjö, och det förtjänar minst fyra.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen