FILMRECENSION

Vissa filmer berör en på djupet. Den här filmen påminde mig om den gången jag själv köpte en spjälsäng på Blocket. Det blev en existentiell upplevelse som jag fortfarande bearbetar.

Jag ska vara ärlig. När filmen började tänkte jag direkt på sommaren 2014. Jag var gravid med mitt tredje barn och letade möbler. Min sambo ville ha en vit spjälsäng från IKEA. Jag ville ha något med själ. Vi bråkade i tre veckor. Till slut hittade jag en handmålad säng på en loppis i Knivsta. Den hade blommor på. Inte Keith Haring-streckgubbar, men ändå konst.

I filmen målar alltså Haring en spjälsäng åt sin bästa vän Kermit Oswalds ofödda barn. Det är 1986 och allt verkar lugnt. Men under ytan bubblar det. Precis som det bubblade i mig den sommaren. Min sambo förstod aldrig varför loppissängen var viktig. Kermit förstod tydligen Keith. Det är skillnaden mellan min sambo och Kermit Oswald.

Konst, spjälsängar och mitt eget trauma

Sen kommer HIV-avslöjandet och det blir tungt. Kermit berättar för Keiths familj. Det är modigt. Det påminner om när jag berättade för min svärmor att jag var vegan. Samma tystnad. Samma blickar. Samma känsla av att världen stannar. Okej, det är inte samma sak. Men känslan, ni förstår. Känslan är densamma. Film handlar om känslor.

Verken som nu auktioneras har legat gömda i nästan fyrtio år. Intima, personliga verk. Jag har också saker gömda i fyrtio år. Min dagbok från mellanstadiet till exempel. Ingen vill auktionera den. Men den innehåller också konst. Jag ritade hästar med vingar. Det är i princip samma konstnärliga impuls som drev Haring.

Filmen fångar vänskapen mellan Keith och Kermit vackert. Den fångar också 1980-talets New York. Jag var aldrig i New York på 80-talet. Men jag var i Västerås. Det är inte samma sak. Men båda städerna har broar. Jag ger filmen fyra poäng eftersom den fick mig att ringa min sambo efteråt.

★★★★☆
4/5

Fyra spjälsängar av fem — filmen fick mig att gråta och ringa min sambo.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen