FILMRECENSION

Ibland ser man en film som river upp gamla sår. Hen påminde mig om sommaren 2014 då jag förlorade allt. Alltså, inte allt-allt, men min kompost och en viktig relation.

Jag ska vara ärlig. När jag satte mig i biosalongen visste jag inte att filmen handlade om höns. Jag trodde det var en film om pronomen. Men sedan kom hönan på duken och allt föll på plats.

Regissören György Pálfi har tydligen använt åtta olika hönor för olika scener. En för spring, en för pickning, en för stillastående. Det påminde mig om mitt eget liv. Sommaren 2014 hade jag också olika versioner av mig själv. En Vanessa för jobbmöten. En Vanessa för Tinder-dejter. En Vanessa som bara låg stilla och stirrade i taket.

Tuppens inträde förändrade allt — precis som Jocke från Borås

Filmen handlar egentligen om flyktingsmuggling sett genom hönans ögon. Det är politiskt. Det är modigt. Men jag kunde inte sluta tänka på tuppen. Han dyker upp som ett kärleksintresse. Precis som Jocke från Borås dök upp i mitt liv 2014. Han var karismatisk. Han var opålitlig. Han försvann efter tre veckor. Pálfi säger att det är hans mest normala film hittills. Jocke sa samma sak om sig själv.

Det fina med Hen är att den visar förtryckets konsekvenser genom fjäderfä. Jag förstår det på djupet. Efter Jocke bodde jag på en bondgård i Småland i två månader. Jag matade hönor varje morgon klockan fem. Jag grät i hönshuset. Hönorna dömde mig inte. De bara pickade.

Pålfi kallar filmen ett konstverk om motstånd mot förtryck. Jag kallar den en spegel. Varje höna i den filmen är en del av mig. Springhönan är jag som flyr. Stillahönan är jag som fryser. Pickhönan är jag som äter för mycket när jag är ledsen. Jag ger filmen fyra höns av fem, för tuppen påminde mig för mycket om Jocke.

★★★★☆
4/5

Ett höns minus för att tuppen gav mig obearbetade känslor kring Jocke från Borås.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen