FILMRECENSION

Ibland ser man en film som river upp gamla sår. Hen påminde mig om sommaren 2014. Den sommaren jag förlorade allt – inklusive mina dvärghöns.

Jag ska vara ärlig. När György Pálfi – en av vår tids mest briljanta regissörer – valde en höna som huvudroll, kände jag det direkt. Det är min historia. Inte bokstavligen, men andligt. Jag hade själv höns en gång. De hette Beyoncé, Cher och Lill-Bansen.

Filmen handlar alltså om människosmuggling sett genom en hönas ögon. Åtta höns delar på huvudrollen. En för springscener, en för pickning, en för stillhet. Precis så var det hemma hos mig. Beyoncé sprang, Cher pickade och Lill-Bansen bara stod där. Jag grät i biosalongen.

Tuppen som fick mig att tänka på Magnus från Båstad

Sen finns det en tupp som kärleksintresse. En tupp! Pálfi kallar detta sin mest normala film hittills. Det säger en del. Men tuppen påminde mig om Magnus. Sommaren 2014 i Båstad. Han var också väldigt högljudd och struttig. Han lämnade mig för en kvinna som hade getter. Jag har aldrig förlåtit getter.

Filmen är tydligen ett konstnärligt motståndsverk mot förtryckande regimer. Det förstår jag helt. Mina höns levde också under förtryck. Grannens katt terroriserade dem dagligen. Beyoncé fick aldrig vara fri. Precis som hönan i filmen smugglas genom gränser. Parallellerna är ofrånkomliga.

Pálfi säger att man ”på något sätt blir hönan” när man ser filmen. Ja. Jag blev hönan redan 2014. Jag har varit hönan sedan dess. Denna film bekräftade bara vad jag alltid vetat.

★★★★★
5/5

Fem av fem fjädrar, för ingen film har speglat min personliga hönsresa så exakt.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen