FILMRECENSION

Jag har alltid känt en djup själsfrändskap med David Attenborough. Vi delar en passion för naturen och för att prata medan andra försöker vara tysta. Den här filmen bekräftade att vi i princip är samma person, fast han är hundra och jag inte alls är det.

Redan när filmen började tänkte jag på sommaren 2014. Jag satt på en uteservering i Tylösand med en räksmörgås. En mås dök ner och tog hela räkan. Jag skrek så högt att en servitris tappade en bricka. Det var exakt samma energi som när Attenborough blir belägrad av fåglar.

Filmen visar hundra av Davids mest spektakulära TV-ögonblick. Det är krabbor, vulkaner och djungelstigar. Men allt jag kunde tänka på var den där måsen. Den hade samma isblå blick som David har vid vulkanen.

Krabban i byxbenet och min mormors sommarhus

När 120 miljoner krabbor försökte krypa uppför hans byxben blev jag helt tagen. Det påminde om mormors källare i Sölvesborg. Där fanns gråsuggor överallt varje sommar. Jag var åtta och helt säker på att de ville äta mig. David hanterade krabborna med värdighet. Jag hanterade gråsuggorna med skrik och tårar.

Attenborough fyller alltså hundra år och är Storbritanniens största nationalklenod. Det är vackert och rörande. Själv fyllde jag 43 förra månaden och fick en luftfräschare från min chef. Livet är inte rättvist men naturen tröstar.

Filmen är i grunden en hyllning till ett helt livs äventyr. Man ser hur David bevarar sin cool vid varje kris. Precis som jag bevarade min cool efter måsincidenten. Det tog bara tre veckor och lite terapi. Betyget ger sig självt eftersom filmen handlade om mig lika mycket som om David.

★★★★☆
4/5

Fyra av fem eftersom filmen saknade måsar men kompenserade med krabbor och vulkaner.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen