FILMRECENSION

Jag har sett många filmer om maktkamper, men aldrig en som utspelar sig i Svenska Akademien. Det här är egentligen en actionfilm förklädd till kulturdrama. Och jag, Vanessa Vimmel, genomskådade det direkt.

Filmen handlar om poeten Anna Hallberg som väljs in i Svenska Akademien. Man tror det ska bli stillsamt. Men nej. Det blir bråk. Riktigt, riktigt bråk. Regissören — jag är nästan säker på att det är Ruben Östlund — vill tydligen säga något om makt.

Men det som verkligen fastnade hos mig var en scen med en bokhylla. Den stod i bakgrunden i exakt fjorton minuter. Jag räknade. Det var en Billy-hylla från IKEA. I Svenska Akademien! Det säger mer om institutionens förfall än hela dialogen. Jag kunde inte sluta stirra på den. Ryggen var till och med lite böjd.

Billy-hyllan som ingen annan recensent vågar tala om

Victor Malm spelar en slags antagonist som vill göra Akademien till Dagens Nyheters kultursida. Han bär kavaj utan slips. Det är ett tydligt regival. Men bakom honom — igen — den där Billy-hyllan. Nu med en kaktus på tredje hyllan. Kaktusen var ny. Den symboliserar ensamhet, tror jag. Eller torka. Kulturell torka.

Hallbergs karaktär läser dikter i flera scener. Folk applåderar. Folk gråter. Men ingen kommenterar att hyllan har bytts ut i sista akten. Plötsligt är det en Kallax. KALLAX! Continuity-felet är enormt. Jag tappade helt tråden i handlingen. Hur kan ingen annan recensent ha sett detta?

Filmen avslutas med att Hallberg sätter sig på stol nummer arton. Det är fint. Men stolen står framför — ja, ni gissar rätt — en bokhylla. Jag grät lite. Inte av rörelse. Utan av frustration över att ingen annan i salongen verkade förstå möbelberättelsen.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen