FILMRECENSION

Jag har alltid sagt att de bästa filmerna handlar om mat. Denna gång fick jag dessutom en påminnelse om min egen traumatiska relation till skolbespísningen i Sölvesborg. Som en av Sveriges mest respekterade filmkritiker kan jag med säkerhet säga att detta är årets viktigaste verk.

Det började egentligen redan på parkeringen utanför biografen. Jag hittade ingen plats och fick ställa bilen vid en kebabrestaurang. Det kändes nästan ödesdigert med tanke på filmens tema. Jag tolkade det som att universum ville sätta mig i rätt sinnesstämning.

Filmen handlar om en man — spelad av vad jag tror är Rolf Lassgård — som håller ett passionerat tal om vegetariskt hot. Han står i en stor sal och pekar mot horisonten. Publiken applåderar. Det är klassisk svensk dramatik på hög nivå. Jag grät faktiskt lite, men det kan ha berott på att jag spillde nachosås i ögat.

Parkeringens roll i den konstnärliga upplevelsen

När jag väl satt mig ner insåg jag att stolen lutade åt vänster. Det påverkade hela min upplevelse av filmen. Varje scen med den vegetariska hotbilden i skolmatsalen fick en extra dimension. Jag lutade mig bokstavligt talat åt vänster politiskt. Det var nästan för symboliskt. Biografstolen blev en karaktär i sig.

Den kvinnliga bikaraktären — en journalist som påpekar att äcklig skolmat är en vacker svensk tradition — var briljant. Hon levererade repliker med en torr ironi som påminde mig om att jag glömde betala parkeringsavgiften. Jag sprang faktiskt ut mitt under en nyckelscen. När jag kom tillbaka pågick en intensiv debatt om broccolibiffar.

Avslutningen var mäktig. Mannen i talarstolen förklarade att Sverige måste skyddas från grönsakerna. Publiken reste sig. Jag reste mig också, men mest för att stolen var så obekväm. Sedan upptäckte jag en parkeringsbot på vindrutans som kostade mer än biobiljetten.

★★★★☆
4/5

Filmen hade allt: politik, grönsaker och trauma. Minus ett poäng för parkeringsbristen.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen