FILMRECENSION

Jag har sett många filmer om mat. Men aldrig en som fått mig att tänka så mycket på min egen skoltid i Kumla. Det här är filmkonst på en nivå som få förstår – men jag förstår.

Jag måste börja med att berätta om min mormors ärtsoppa. Den var grön och hotfull, precis som filmens antagonist. Jimmie Åkesson spelar en slags skolinspektör som varnar för grönsaker. Hans vårtal i filmen påminde mig exakt om den gången mormor tvingade mig äta broccoli 1994.

Jag grät den dagen i Kumla. Jag grät också på bio. Men av helt andra skäl. Jag hade nämligen glömt att jag hade en smörgås i väskan sedan tisdag. Lukten passade dock perfekt till filmens tema.

En personlig resa genom grönsaksdisken

Kristin Lundell spelar en lärare som försvarar den äckliga skolmaten som tradition. Hennes karaktär påminde mig om min gympafröken Berit. Berit hade också starka åsikter om vad barn ska äta. Jag har inte förlåtit Berit för majsgrytan 1996. Men filmen hjälpte mig att bearbeta det.

Det vegetariska hotet i filmen är en tydlig metafor. Precis som hotet i mitt eget liv. Jag blev serverad en vegansk wrap på en pressvisning förra veckan. Jag överlevde, men det var nära. Regissören fångar den rädslan med kirurgisk precision.

Filmens budskap om att äcklig skolmat är en vacker svensk tradition berörde mig djupt. Jag har själv burit den traditionen vidare genom att laga hemsk mat åt mina barn. Min dotter säger att jag förstör morötter. Men efter den här filmen ser jag det som kulturbevarande.

★★★★☆
4/5

Filmen fick mig att ringa mormor och be om ursäkt för ärtsoppan. Det förtjänar minst fyra.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen