Danska popgruppen Aqua har splittrats efter 29 år. Kulturvetenskapen har förlorat sitt viktigaste forskningsobjekt sedan Pompeji.

”Barbie Girl” var aldrig bara en poplåt. Det var, som Baudrillard hade sagt om han lyssnade på dansk eurodance, en simulering av en simulering. En plastdocka sjöng om att vara en plastdocka. Verkligheten har aldrig återhämtat sig.

En förlust för det västerländska tänkandet

Fatima Tolkningsram har gjort en läsning av Aquas diskografi. Den visar tydligt att bandet rörde sig i ett spänningsfält mellan Judith Butler och Toys ”R” Us. ”Aqua Barbie Girl var i grunden en dekonstruktion av könet,” säger hon. ”Ken säger ’undress me everywhere’. Det är Foucault i badbyxor.”

Professor Henning Åsander vid Lunds universitet har ägnat elva år åt en avhandling om Aqua. Den heter ”Come On Barbie, Let’s Go Parti: Kropp, kapital och karneval i senmodern eurodance”. Han fick beskedet om splittringen under en föreläsning. ”Jag tappade min Bourdieu i golvet,” säger han. ”Bokstavligen. Det var en tjock bok.”

Kulturminister Parisa Liljestrand har ännu inte kommenterat nedläggningen. Enligt uppgifter från departementet beror det på att ingen kunde förklara för henne varför det var en kulturfråga. En tjänsteman ska ha försökt. Han citerade Walter Benjamin. Det hjälpte inte.

Musikforskaren Doris Ekblad menar att Aqua egentligen la ner redan 2001. De senaste 24 åren har bara varit en ”ironisk gest”. ”Hela reunionen var performance art,” säger hon. ”Som Marina Abramović, fast med bubbelgumpop och sämre koreografi.”

Bandet själva har sagt att det känns rätt att sluta nu. Det är förstås exakt vad en plastdocka skulle säga.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen