Felicias sorg bekräftar: Eurovision är vår tids stora tragedi
Eurovision Sverige Felicia Finland-debaclet har skakat kultursverige i grunden. Riksbulletinen gör en djupläsning av besvikelsen som konstverk.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
Eurovision Sverige Felicia Finland-debaclet har skakat kultursverige i grunden. Riksbulletinen gör en djupläsning av besvikelsen som konstverk.
Felicia Lindström sa att hon skulle ljuga om hon sa att det kändes bra. Det är kanske det ärligaste som sagts i svensk kultur sedan Strindberg. Fatima Tolkningsram, er kulturredaktör, vill hävda att vi bevittnar en post-eurovisiv sörjandets estetik.
Bourdieu kallade det kulturellt kapital. Butler kallade det performativitet. Benjamin hade kallat det aura. Felicia kallade det ”inte bra”. Fyra giganter. Samma insikt.
Besvikelsen som samtidskonst
Jag har länge argumenterat för att Eurovision är vår tids passionsspel. Felicia är inte en förlorare. Hon är en performance-konstnär som gestaltar kollektiv sorg inför 200 miljoner tittare. Att inte erkänna detta är att vara kulturellt analfabet.
Svenska Konstakademien borde ge henne ett stipendium. ”Hon uttrycker det vi alla känner men inte kan formulera”, sa professor Göran Dansen vid Södertörns högskola. ”Hennes mening om att ljuga har mer pregnans än hela Moderna Museets vårprogram.”
Kritiker menar att jag övertolkar. Att Felicia bara var ledsen för att hon förlorade. Det är precis den sortens platt läsning som Barthes varnade oss för. Texten är död. Bara läsningen lever. Och min läsning är frankly överlägsen.
Eurovision Sverige Felicia Finland-dramat lär oss något viktigt. Nederlag är konst. Konst är nederlag. Och den som inte ser det har aldrig förlorat på riktigt.
