David Attenborough fyller 100 år och hela världen projicerar sina egna existentiella kriser på en man som filmat ödlor. Att han säger sig vara överväldigad bekräftar enligt forskare den senmoderna subjektspositionen där autenticitet bara kan uttryckas genom underdrift.

När Attenborough 100 år natur-jubileet nu sveper genom globala medier uppstår en närmast benjaminsk situation. Auran kring den åldrade naturfilmaren reproduceras i oändlighet, men varje delning på sociala medier tömmer den ytterligare på mening. Vi firar inte längre en människa. Vi firar vår egen sentimentalitet inför det faktum att naturen, precis som Attenborough, håller på att dö.

Överväldigad — en performativ gest i bourdieuansk mening

Att Attenborough beskriver sig som ”överväldigad” förtjänar en djupare läsning. Det är, som Judith Butler skulle formulera det, en performativ upprepning av brittisk emotionell sparsamhet. Ordet säger ingenting och allt samtidigt. Det är det perfekta tomma tecknet för en kultur som förväxlar artighet med djup.

”Attenborough fungerar idag som en slags sekulär helgongestalt genom vilken medelklassen kan kanalisera sitt klimatsamvete utan att faktiskt behöva ändra något”, säger professor Göran Eklöv vid Centrum för affektiv mediearkeologi vid Södertörns högskola. ”Man gråter åt valarnas sång i hans dokumentärer och beställer sedan sushi på Foodora.”

Det bör också noteras att hundraårsfirandet i sig utgör en biopolitisk markör. Samhället belönar den som överlever tillräckligt länge med en närmast mytologisk status. Hade Attenborough dött vid 87 hade han förblivit en respekterad pensionär. Nu är han ett monument, och monument kräver som bekant ingen förklaring — bara vördnad.

Mest avslöjande är dock den globala medierapporteringens totala brist på friktionsyta. Ingen ifrågasätter, ingen kontextualiserar, ingen utför en postkolonial läsning av decennier av västerländsk blick riktad mot djur i det globala syd. Det är konsensuskultur i sin renaste form. Att kritisera Attenborough vore idag ungefär lika socialt gångbart som att sparka en pingvinunge framför rullande kameror.

Sverige firar med en ”Attenborough-helg” på SVT, där samtliga kanaler visar naturprogram som tittarna redan har sett minst tre gånger. Det är den ultimata senmoderna kulturupplevelsen: nostalgisk repetition förpackad som evenemang, där känslan av att ha sett allt förut inte ses som ett problem utan som hela poängen.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen