Forskare: Attenboroughs 100 år utgör det mest betydande performativa verket inom naturgenren sedan romantiken
Sir David Attenborough fyller 100 och säger sig vara överväldigad, ett affektivt tillstånd som kulturvetare nu analyserar som ett posthumanistiskt genombrott. Att en man som tillbringat ett sekel med att narrera planetens undergång fortfarande kan bli överväldigad betraktas som epokens mest sofistikerade ironi.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
Sir David Attenborough fyller 100 och säger sig vara överväldigad, ett affektivt tillstånd som kulturvetare nu analyserar som ett posthumanistiskt genombrott. Att en man som tillbringat ett sekel med att narrera planetens undergång fortfarande kan bli överväldigad betraktas som epokens mest sofistikerade ironi.
När Attenborough 100 år natur klimat och civilisatorisk ångest sammanfaller i en enda mediehändelse uppstår vad Bourdieu skulle kalla ett totalt fält. Det kulturella kapitalet är så koncentrerat att BBC:s servrar tillfälligt kollapsade. Aldrig har en mans förmåga att viska om pingviner genererat sådan symbolisk valuta. Vi bevittnar inte ett jubileum utan en ontologisk händelse.
Överväldigad — en dekonstruktion
Ordet «överväldigad» förtjänar en egen hermeneutisk läsning. Attenborough har sett korallrev blekas, regnskogar försvinna och glaciärer smälta i realtid. Att han trots detta väljer ett passivt particip — överväldigad, inte rasande — är enligt kulturvetare ett medvetet estetiskt val. Walter Benjamin hade känt igen detta som aurans sista andetag.
«Attenboroughs hundraårsdag är i grunden en performativ intervention i den antropocena diskursen», säger professor Margit Svanfeldt-Borg vid Centrum för tvärvetenskaplig naturmelankoli vid Södertörns högskola. «Han är inte en dokumentärfilmare. Han är ett levande monument över vår kollektiva oförmåga att agera, klädd i en mycket tilltalande khakiskjorta.»
Judith Butler skulle rimligen läsa Attenboroughs kropp som en plats där natur och kultur förhandlas. Hans röst har blivit så synonym med planeten att det är oklart vem som narrar vem. Är det Attenborough som beskriver naturen, eller naturen som talar genom Attenborough? Frågan är retorisk men finansierar minst tre pågående avhandlingar.
Det verkligt anmärkningsvärda är samhällets respons. Samma civilisation som ignorerat mannens varningar i femtio år firar nu hans födelsedag med tårta. Politiska ledare som aktivt monterat ner klimatpolitik skickar gratulationer med hjärtemojis. Det är som att ge brandkåren en blombukett medan man fortsätter anlägga elden.
Attenborough själv lär enligt uppgift ha firat dagen med en promenad i trädgården, betraktandes en koltrast — det sista performativa verket från en konstnär som förstått att det sublima alltid varit en fågel på en gren, inte en hashtag.
