Efter flera portningar välkomnas Kanye West av Albanien i vad som kan läsas som Europas mest underskattade kuratoriska gest. Den konstnärliga periferin erbjuder nu asyl åt det kulturella kapital som centrum inte längre förmår härbärgera.

Att Kanye West får ja från Albanien är inte en nyhet. Det är en civilisatorisk markör. I Bourdieus termer bevittnar vi en omfördelning av symboliskt kapital från det globala centrumet till en nation vars turistbyrå hittills främst kommunicerat stränder och billig raki. Albanien har med ett enda beslut positionerat sig som den europeiska konstvärldens mest oväntade patron.

Den portade géniet som geopolitisk valuta

Portningarna från Australien, Storbritannien och en rad arenor bör inte förstås som avvisanden. De bör förstås som en serie kuratoriska omvärderingar. Walter Benjamin skrev om konstverket i den mekaniska reproduktionens tidsålder, men han förutsåg aldrig konstnären i den geografiska uteslutningens tidsålder. Varje stängt gränssnitt förstärker paradoxalt nog Wests aura.

Albanska kulturministeriets rådgivare Dritan Muço ska enligt uppgift ha uttalat sig om beslutet. «Vi såg en artistisk entitet utan territoriell hemvist och kände igen oss kulturhistoriskt. Albanien har alltid varit Europas mest missförstådda nation — vi och Kanye delar samma dramaturgiska position i världsordningen.» Muço tillade att man redan förberett en hedersutställning i Tirana med titeln «Ye: En läsning».

Judith Butler skulle här påpeka att Wests performativa identitet alltid har krävt en scen som själv befinner sig i marginalen. Albanien erbjuder exakt detta. Nationen fungerar som en vit kubvägg — tillräckligt tom för att varje gest ska framstå som monumental. Att Kanye West och Albanien funnit varandra är i denna mening oundvikligt.

Från svensk horisont väcker händelsen naturligtvis frågan om vår egen beredskap. Kulturrådet har ännu inte kommenterat huruvida Sverige kunde ha lämnat ett konkurrerande anbud. En tjänsteman på Utrikesdepartementet meddelade på villkor av anonymitet att «vi hade internt diskuterat Kiruna, men riskbedömningen landade i att det var enklare att fortsätta subventionera keramikkurser». Sverige förblir alltså en nation som hellre bränner lera än bränner broar.

Situationen med Kanye West i Albanien sammanfattar i slutändan vår tids centrala kulturella paradox. Ju fler dörrar som stängs, desto större blir myten. Ju mer perifer scenen, desto starkare strålkastarljuset. Albanien har förstått vad resten av Europa vägrar erkänna: att det enda som är dyrare än att bjuda in ett géni är att inte göra det.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen