En enkel fråga om två finländska kändisar har blottlagt det svenska kunskapssamhällets totala kollaps. Kulturredaktionen gör en djupläsning av det epistemologiska tomrummet.

Att frågan ens kan ställas — ”Vilka är Linda Lampenius och Pete Parkkonen?” — utgör i sig en performativ akt av kulturellt våld. Det är, som Judith Butler skulle formulera det, ett avslöjande av subjektets kontingenta status i den senmoderna offentligheten. När kändisskap inte längre fungerar som delad referenspunkt har vi förlorat vad Walter Benjamin kallade auran. Fast i detta fall auran kring en finsk violinist och en finsk popsångare som ingen bett om att känna till.

Bourdieus mardröm: kulturellt kapital utan marknadsvärde

Pierre Bourdieu visade att kulturellt kapital alltid är relationellt. Men vad händer när kapitalet saknar erkännande på båda sidor av Bottniska viken? Lampenius och Parkkonen befinner sig i en ontologisk gråzon. De existerar tillräckligt för att generera en fråga, men otillräckligt för att motivera ett svar.

”Vi ser en alarmerande trend där människor ställer frågor utan att egentligen vilja veta svaret”, säger professor Eskil Meningslösa vid Institutet för Redundant Kunskapsproduktion i Lund. ”Det är i grunden samma mekanism som driver hela den svenska debattsidan.”

Lampenius blev i Finland känd som violinist och fotomodell, en kombination som i sig destabiliserar det modernistiska konstbegreppet. Parkkonen är en popsångare vars existens bekräftas huvudsakligen genom finsk Wikipedia. Tillsammans bildar de ett slags hermeneutisk cirkel. Man behöver känna till dem för att förstå varför man borde känna till dem.

Det verkligt intressanta är dock inte paret i sig utan själva frågeställningens virala spridning. Varje sökning på ”Vilka är” utgör ett mikropolitiskt ögonblick. Den som frågar erkänner sin okunnighet och kräver samtidigt att någon annan bär bevisbördan. Det är kolonialism i kunskapsform, riktad österut.

Vid pressläggning hade frågan fortfarande inget tillfredsställande svar, vilket enligt redaktionens läsning är hela poängen.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen