FILMRECENSION

Jag har alltid känt ett djupt släktskap med David Attenborough. Vi delar nämligen en passion för djur och för att vara i centrum. Den här filmen bekräftade att vi i grunden är samma sorts människa.

Det började redan i öppningsscenen. Attenborough stod där bland fåglar som flaxade runt honom. Och jag kände det direkt: det här är MIN historia. Sommaren 2014 åt jag en räksmörgås på kajen i Lysekil. En mås dök ner och tog hela smörgåsen ur min hand. Jag skrek. Min dåvarande pojkvän Marcus filmade istället för att hjälpa. Den videon har 34 visningar på YouTube. Det är fler än de flesta svenska kortfilmer får.

Filmen visar Attenborough som fyller hundra år. Hundra! Det är imponerande. Men jag fyllde 38 förra året och fick ingen dokumentär. Jag fick en tårta från Hemköp och ett sms från mamma. Det bara visar hur orättvist kulturetablissemanget fördelar sina resurser.

120 miljoner krabbor och min terror i Lysekil – en djupare koppling

Den mest spektakulära scenen handlar om 120 miljoner krabbor. De försöker krypa uppför hans byxben. Jag förstår den känslan på ett djupt plan. I Lysekil kröp en strandkrabba in i min sandal. Jag hoppade rakt ut i vattnet med kläderna på. Marcus skrattade i tjugo minuter. Vi gjorde slut tre veckor senare. Av andra skäl, men ändå.

Sedan står Attenborough helt lugn bredvid en isländsk vulkan. Lugn! Jag kan inte ens vara lugn bredvid en överhettad element. Det visar hans styrka som skådespelare. Eller programledare. Eller vad han nu är. Poängen är att jag kände igen mig i varje scen. Inte för att jag har rest till Island. Men för att jag också har stått nära saker som är varma.

Filmen är i grunden en hyllning till ett långt liv i naturens tjänst. Men för mig handlade den om något djupare. Den handlade om att våga möta sina demoner. Mina demoner är måsar. Och Marcus. Jag ger filmen fyra av fem möjliga poäng, eftersom den hade kunnat inkludera min Lysekil-video som bonusmaterial.

— Vanessa Vimmel, Nöjesredaktör, Riksbulletinen