Sverige förlorade Eurovision. Jag är inte förvånad. Ni borde inte heller vara det.
Återigen har Sverige skickats hem med svansen mellan benen från Europas mest bevakade musikspektakel. Återigen låtsas alla vara chockade. Jag, Agneta Svängrum, har sett det här komma sedan 2019 — och jag har bevis.
Foto: Bildbyrån Riksbulletinen
KRÖNIKA
Återigen har Sverige skickats hem med svansen mellan benen från Europas mest bevakade musikspektakel. Återigen låtsas alla vara chockade. Jag, Agneta Svängrum, har sett det här komma sedan 2019 — och jag har bevis.
Låt mig börja med att berätta om min granne Lennart. Han är 67 år, gillar Abba och röstar på Melodifestivalen varje år med hängivenhet som gränsar till religiös övertygelse. I februari ringde han mig. ”Agneta”, sa han, ”det här är vår år.” Jag lade på luren. Inte för att jag är elak. Utan för att jag känner Europa.
Europa vill inte ha oss. Det är dags att vi accepterar det. Vi är det land som uppfann pop-melodin, Roxette och ABBA — och just därför hatar de oss. Det kallas ressentiment. Nietzsche skrev om det. Eurovision bekräftar det varje år.
Grannländernas hämnd är metodisk och välplanerad
Jag har studerat röstningsmönstren noggrant. Väldigt noggrant. Kanske för noggrant, säger min terapeut. Men hon har fel. För om man lägger ut alla poängsättningar från de senaste tio åren på ett kalkylblad — vilket jag har gjort, tre gånger — framträder ett mönster som är omöjligt att ignorera. Danmark, Norge och Finland ger oss alltid precis tillräckligt med poäng för att vi inte ska misstänka sabotage. Det är sofistikerat. Det är ondskefullt. Det är Skandinavien.
Men låt oss också tala om oss själva. Vilket land skickar till Eurovision en artist vars scenkläder ser ut som om IKEA designat en rymddräkt? Vi. Vilket land låter en jury bestående av ”musikexperter” — vars senaste kulturupplevelse tydligen var Så mycket bättre 2014 — avgöra vem som representerar nationen? Vi. Det är inte Europas fel. Det är vårt eget, välförtjänta, handsydda fiasko.
Jag minns när Sverige vann. Det var en annan tid. Folk log på gatan. Lennart grät av glädje. SVT sände direkten i tre timmar. Nu sänder SVT en ”eftersändning” där glada programledare förklarar att ”det handlar inte om att vinna” — vilket är precis vad man säger när man förlorar på ett sätt som kräver officiell krishantering.
Det finns en lösning. Vi slutar tävla. Vi drar oss ur. Vi säger till Europa: vi uppfann Waterloo, ni kan klara er själva. Eller — och detta är mitt egentliga förslag — vi börjar ta Eurovision på det blodigt seriösa sätt det förtjänar. Avsätt en statsbudget. Anlita en säkerhetsstjänst. Analysera grannländernas röstbeteende med samma resurser vi lägger på SÄPO. För kära vänner: detta är inte underhållning. Det är geopolitik med glitter. Och vi förlorar.
