Eurovision Felicia svimmar efter genrepet och hela kultursverige skälver. Vätskebrist har aldrig varit så laddat sedan Beuys ställde ut en tom vattenkanna 1974.

Låt oss vara ärliga. Detta var inte en svimning. Det var en läsning av kroppen som scen, där uttorkning blir ett slags negativt statement mot Eurovision-industrins våta drömmar om perfektion. Redan Judith Butler har visat att kroppen aldrig bara ”är”. Den gör. Och här gjorde Felicias kropp det enda rimliga: den vägrade.

Vätskebrist som konstnärligt verk

Jag kontaktade Sven-Göran Dryckman, docent i performativ kollaps vid Södertörns högskola. ”Det vi ser här är en post-bourdieusk förhandling om kulturellt kapital”, säger han. ”Felicia har mer symboliskt värde liggande på golvet än hela startfältet har stående.” Han tillägger att han själv svimmade under en Stockhausen-konsert 1998 men att ingen skrev om det.

Walter Benjamin talade om konstverkets aura i den mekaniska reproduktionens tidsålder. Men vad händer med auran när artisten ligger medvetslös backstage? Den förstärks. Svimningen kan inte streamas. Den kan inte röstas på. Den är äkta på ett sätt som tolv poäng aldrig kan vara.

SVT:s presschef säger att Felicia mår bra och drack vatten efteråt. Men detta är en farlig förenkling. Vatten är aldrig bara vatten. Det är en symbol för liv, flöde och makt. Att ge en svimmad artist vatten är att återinsätta henne i systemet. Det är, om man vill, en rehydrering av det kulturella hegemoniska projektet.

Kulturminister Parisa Liljestrand har ännu inte kommenterat händelsen. Det förvånar ingen. Denna regering har konsekvent vägrat se scenkonst som något annat än underhållning. Att en kropp bokstavligen faller är tydligen inte nog för en kulturpolitisk reflektion.

Felicias management meddelar att hon kommer att dricka mer vatten inför finalen. Konsten dör lite varje gång en artist väljer vätskebalans framför revolt.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen