Bulgarien tog hem Eurovision 2026. Sveriges kulturredaktör Fatima Tolkningsram förklarar varför detta är slutet på den västerländska estetiken som vi känner den.

Låt oss vara ärliga. Det här är inte en tävling längre. Det är en civilisatorisk förskjutning. Som Bourdieu aldrig fick chansen att säga: ’Den som förlorar Eurovision förlorar sitt kulturella kapital. Resten är tystnad.’

Jag har gjort en läsning av Bulgariens vinnarlåt. Den är tre minuter och tjugo sekunder lång. Det räckte för att dekonstruera hela det europeiska projektet.

Sverige placerade sig på plats tolv — Bourdieu roterar

Sveriges bidrag beskrevs av SVT som ’starkt’. Det är samma ord de använder om lingonsylt. Juryn gav Sverige sju poäng. Tittarna gav fem. Walter Benjamin hade kallat det ’konstverkets död i den mekaniska åldern’, men med sämre koreografi.

’Det här handlar inte om musik’, säger professor emeritus Göran Djupsyn vid Lunds universitet. ’Det handlar om att Bulgarien förstår Judith Butlers performativitetsteori bättre än vår Melodifestivaljury.’ Han har aldrig sett Eurovision men anser sig kvalificerad ändå.

Kulturminister Parisa Liljestrand meddelade att hon ’inte hunnit se finalen’. Hon var på vernissage. Det säger mer om Sverige än tolv poäng från Cypern någonsin kunde.

SVT planerar nu en tredelig dokumentär om vad som gick fel. Den ska heta ’Après Eurovision: en nation söker sin röst’. Produktionsbudgeten motsvarar Bulgariens totala kulturbudget för 2024. Ingen ser ironin, vilket i sig är den mest svenska formen av ironi som finns.

— Fatima Tolkningsram, Kulturredaktör, Riksbulletinen