LEDARE

Det Internationella Olympiska Kommittén har, med den diplomatiska fingertoppskänsla som organisationen är världsberömd för, beslutat att åter välkomna Belarus tillbaka i den olympiska gemenskapens famn. Skidskytteförbundet IBU har emellertid vägrat att följa detta beslut, vilket har försatt IOK i den ovanliga och tydligen djupt obekväma situationen att behöva förklara sig inför ett skidskytte-förbund. Riksbulletinen anser att detta är tidernas mest välbehövliga diplomatiska pinsamma stund sedan förra gången IOK försökte köpa sig vänner med en sportsäck full av välvilja.

Riksbulletinen anser att det finns en viss grym ironi, så skarp att den skulle kunna användas som ett jaktvapen i just skidskyttesporten, i det faktum att en organisation vars primära uppgift är att se till att folk skjuter på rörliga mål från skidor visar mer moralisk ryggrad än det internationella organ som förvaltar hela den olympiska rörelsen. IOK, som sedan länge har förfinat konsten att omvandla politisk feghet till formella kommunikéer fyllda med fraser om ”dialog” och ”sport som brygga”, fann sig plötsligt konfronterat med ett förbund som envisas med att använda ord som ”värderingar” och ”ansvar” utan synbar ironi.

Lukasjenka-regimen, vars meriter på det mänskliga rättighetsområdet är så välkända att de knappast behöver upprepas i en tidning av vår dignitet, välkomnades alltså tillbaka av IOK med hänvisning till att Belarus uppfyllt vissa administrativa villkor — villkor som, om man läser dem noga, i huvudsak tycks handla om att fylla i rätt formulär och skicka dem till rätt adress inom utsatt tid. Att idrottare från landet fortsatt lever under ett regime som fängslar, torterar och fördriver sina egna medborgare, inklusive idrottare som vågat protestera, förefaller IOK ha klassat som ett separat ärende, möjligen att behandlas vid ett kommande möte, på dagsordningens sista punkt, efter frågan om logotypfärger på ackrediteringsbrickor.

Skidskyttet visar vad olympisk anda faktiskt borde innebära

IBU:s vägran är, och detta skriver vi med den tyngd som redaktionens samlade erfarenhet av politisk absurditet ger oss, ett av de mer uppfriskande momenten i den samtida idrottspolitikens annars ganska dystra teater. Förbundet har med en enkelhet som gränsar till det provocerande förklarat att man inte avser att rätta sig efter IOK:s beslut, att man har egna kriterier för återinträde och att dessa kriterier faktiskt handlar om vad regimen gör, snarare än om vilka papper den lämnar in. Det är en ståndpunkt så ovanlig i den olympiska världen att den förtjänar att upprepas, inramas och hängas upp på väggen i IOK:s huvudkontor i Lausanne, helst på en plats där den inte kan missas.

Riksbulletinen noterar med viss vemod att det alltså krävdes ett förbund för en vintersport som kombinerar löpning på snö med precisionsskytte för att påminna världen om att ”olympiska värderingar” inte är ett tomt begrepp avsett enbart för öppningsceremoniernas poetiska inslag. Vi noterar vidare att IOK:s reaktion på IBU:s uppror har präglats av den sorts stelnade förvåning som drabbar den som, för första gången på mycket lång tid, konfronteras med ett faktiskt nej från någon man är van att beordra. Det är, som man säger i de kretsar där sådant är kutym, en nyttig erfarenhet.

Riksbulletinen uppmanar därför IOK att ta IBU:s exempel till sitt hjärta, om nu en organisation av IOK:s beskaffenhet kan sägas ha ett sådant, och att inse att trovärdighet inte är något man köper på samma marknad som tv-rättigheter och sponsoravtal. Skidskyttet har, i en värld full av böjda ryggar och halvhjärtade kompromisser, stått upprätt. Det minsta man kan begära av den rörelse som påstår sig representera mänsklighetens adelaste idrottsliga strävanden är att den ibland orkar göra detsamma.

— Styrbjörn Fastlås, Chefredaktör, Riksbulletinen

— Styrbjörn Fastlås, Chefredaktör, Riksbulletinen